Jag är del av den intergalaktiska åldringsexplosionen.
Ingen har tid, inga råd.
Jag exploderar bit för bit.

Bilprovningen ska läggas ut.
Till försäljning.
Bra.
Det blir som Carema, billigt i drift och med minimal personalstyrka.
Goda nyheter för min kompis som var tvungen att byta krängningshämmare på sin gamla bil för att den skulle gå igenom förra gången.
Sådan petighet kommer ingen längre att ha tid med, min kompis slipper utgifter som han inte har råd med och kan köra tills krängningshämmaren ramlar av.
Men det är då det, när bilen har krängt i diket och min kompis är död.

Det bär mig emot, men när jag ser på Expressens förstasida att Thomas Bodström är chocknamnet till partiledarplatsen och enligt sina vänner "sugen på det" måste jag stjäla Peter Englunds:
"Vad som helst som håller honom borta från skrivandet."

Don´t get me wrong. Med Chrissie Hynde och The Pretenders.

Från Albert Bonniers förlag meddelas att På spaning efter den tid som flytt, alla sju delarna, finns på förlaget.
Adlibris också.
Och Hedengrens vid Stureplan.

Den fina snön från i förmiddags, så torr och lätt på balkongen.
Men så gick jag ut.
Blöt sörja, svarta steg, halt vatten, hal trottoar.
Jag fick i alla fall min övertygelse bekräftad; det lönsamma med att ta ut glädjen i förskott.
Jag tog ut glädjen för en fin vinterdag i förväg, ett uttag som inte behöver betalas igen.

Plötsligt lyfter jag blicken från skärmen och ser ett fint litet snöfall utanför fönstren, går ut på balkongen, det känns inte som om den lilla snön kommer att försvinna när flingorna landar, inte som om det genast ska bli svart och blött igen, var var SMHI när prognosen för dagens lilla vinterväder var klar?

Jag överrumplas av det fina lilla snöfallet måndag den 16 januari 2012 i Stockholms innerstad men hade jag vetat om det i förväg hade jag varit dubbelt glad.

Det finns människor som säger att man inte ska ta ut glädjen i förväg.
Ta ut den, säger jag.
Ta ut!

Thelonius Monk. Round Midnight.
Thelonius Monk fick inte plats i mitt Vinter i P1, som sändes nyårsdagen 2012 och från den dagen ligger kvar på P1:s hemsida i trettio dar.
Var det en felprioritering av mig att inte ta med Round Midnight?
Vad skulle jag ta tagit bort för att Round Midnight med Monk skulle fått plats?

Nina Simone var med, men inte med Pirate Jenny, det var Sinnerman Help med Bananarama? som fick komma med.
Skulle jag tagit den storartade Pirate Jenny från Tolvskillingsoperan i stället för den storartade Sinnerman med sitt brutala driv?

Round Midnight, Pirate Jenny - jag valde bort dem.
Det hade blivit för dystert, för dystopiskt, för deppigt och det vill inte jag.

Borde jag inte då ha spelat hela Help med Banarama? Som är så rolig och lättsam. Men som jag bara tog med en minut av i programmet?

Help med Banarama som jag för ett år sen planerade inleda Enligt Bodil Malmsten med, föreställningen på Södra teatern våren 2011 och turné.
Men som Niklas Jonsson på Luger hade invändningar mot och om det är något jag har respekt för så är det Niklas Jonssons invändningar. Help med Bananarama kom inte med.
Vad annorlunda allting skulle blivit om det som inte kom med hade kommit med.
Bättre eller sämre?
Ingen som vet.

Ett kort litet luddigt och vitt snöfall, ett ögonblick som liknar vinter.
Många mycket vänliga reaktioner på mitt Vinter i P1. Det går att lyssna på programmet i skick som det sändes på nyårsdagen, trettio dagar från dag ett, det blir väl hela januari ut.
Sedan är det ingen idé.
Programmet kommer att finnas som podcast, men eftersom musiken är lika viktig eller viktigare än pratet i mina program så vill jag inte rekommendera det.

Om någonting är möjligt att göra nu, gör det nu, inte sedan.
Inte ens sierskorna som polisen anlitar vid vissa försvinnanden kan sia om det blir något sedan.

I går, nyhet i alla media - världens minsta groda har upptäckts.

I dag, 13 januari 2012, stor groda, inte världens största groda, men stor nog av Sveriges
socialminister i en annonsbilaga om säkrare vård som följde med morgontidningen.

Den stora grodan?
I ett fåhävt försök att ursäkta kommuners dåliga upphandling av vårdverksamhet, jämför socialministern upphandling av vård med bilbranschens olika märken.
"Är det så att man preciserar kraven för en Skoda är det svårt att tro att man får en Mercedes."

Vet inte vem det är fräckast mot - kommunerna, de vårdbehövande eller Skoda.
Ett äldreboende är inte en bil, jag vill inte tillbringa min ålderdom i varken en Skoda eller Mercedes.

Som damen i staden vid Atlanten där jag bodde efter Finistère, hon som bodde i bilen. Levde sitt liv, hade sina saker i en gammal bil på parkeringen utanför snabbköpet där jag och mina grannar hade våra carte fidèle.

Chefredaktören för Elle Interiör säger i DN 13 januari 2012 att Lilla Åland aldrig varit trendigare.
Min farfar, Carl Malmstens, klassiska pinnstol Lilla Åland!

Malmstenbutiken ligger på Strandvägen 5b i Stockholm. Fin adress, fina föremål, Lilla Åland i regnbågens alla färger, soffor, bord, fåtöljer, lampskärmarna med gräs och blad, små saker som man inte vet hur mycket man saknar tills man ser dem, stryker över dem med handen, luktar på.

Min inställning - frånsett blodsband och jäv till Malmstenbutiken - är att när det är möjligt, handla möbler, böcker och andra livsnödigheter i fysisk butik med för ändamålet avsett sortiment.

För sådant som inte finns i Sverige - läppstift från Shue Umura, läderstövlar, så klassiskt enkla att de bara finns i Italien - är näthandeln perfekt. Som när jag bodde på franska västkusten där engelskspråkig litteratur inte finns i butik.

När franska posten, La Poste, var hotad av nedläggning, utförsäljning, privatisation, var ett av argumenten mot, att ett postkontor är mer än en plats för hantering av post. Posten fyller, enligt franska personer på plats, en social funktion, människor träffas, gamla och unga.

Det är inte därför jag handlar i butik (jag har social fobi). Det är tingen, böckerna, matvaran i sig, som jag vill åt.
Att strosa i butik utan att handla är en lyx som storstadsbor kan kosta på sig, det är gratis, ingen inträdesavgift som på muséer och andra kulturella nöjen; det är ett realpolitiskt beteende för att bevara en levande huvudstad.

PS
Den realpolitiska slutsatsen ovan hade kunnat förbli underförstådd.
Men eftersom det underförstådda för det mesta inte blir förstått alls, skriver jag ut det.

Gunilla i Sevilla har ett tips angående politisk påverkan:
"Jag hade en sak som jag opponerade mig väldeliga emot angående en lag som jag upplevde var FÖRFÄRLIGT orättvis i början på 90-talet. Då började jag ringa till Stadshuset varje morgon klockan 8.00 och frågade när de tänkte göra något åt saken.
De blev hemskt trötta på mig och efter två veckor hade de ändrat på lagen. Så då tänkte jag att om så många som möjligt ringde dit angående aktuell orättvisa så är chansen att man får personalen på knä, jag var ju ändå bara EN människa. De blir oerhört trötta när de blir punktmarkerade samtidigt som de också förstår att människorna de är satta att tjäna inte tycker de gör ett bra jobb. Kanske kan vara en idé?"

Oskarp bild, varför det när jag har senaste version av iPhone?

Jag försöker att inte missbruka ord som galenskap, vansinne, vanvett; jag vet hur riktigt vansinne fungerar och att klinisk galenskap är något helt annat än att bli galen på hanteringen av detaljer i ett normalsnett vardagsliv.
Detaljer som visar hur osammanhängande man är.

Jag kan köpa en helt överflödig sidenklänning som kommer att tillbringa resten av sitt sidenklänningsliv med att hänga med de andra klänningarna som var nedsatta med 30% och som jag inte ville riskera skulle vara sålda när priset gått ner med 70%.
Att slösa bort tusentals kronor på klänningar och sen sitta och pilla bort frimärken som råkat förbli ostämplade på försändelser som brev och paket.
Att pila som en sprinter genom stan för att hinna tillbaks på samma tryck på rabattremsan.
Och inse hur osammanhängande man är.

PS.
Ordet känsla finns i pluralis, en känsla, flera känslor, man kan vara full av motstridiga känslor, känsla hit, känsla dit.

Rädsla har ingen plural, en rädsla, flera rädslor, så heter det inte, rädslan är singulär.

(Vissa ord fungerar inte i plural. Exempelvis klåda.
Klådor, tänk på det nästa gång någon pratar om rädslor, de som pratar om rädslor vill nästan alltid sälja sina tjänster som coach i någonting som tidigare ingen behövt.)

Det alla pratar om nu, enligt dem som pratar om det är barn som skriver böcker om sina kända föräldrar. Barnen är inte barn längre, självklart inte, det handlar om medelålders personer som skriver om sina gamla eller döda föräldrars bristfällighet.
Jag har inte läst och planerar inte att läsa böckerna av barnen (dvs de numer medelålders personerna) till de kända (numer gamla, halvt bortglömda, i vissa fall, döda) föräldrarna.
Jag bara kom på vad njutningen med läsandet är för mig.
Vad njutningen med läsandet är för andra, kan jag givetvis inte svara för.

Nicholas Sarkozy riskerar åtal för vapenaffär.
Först trodde jag bara det var något som vänstertidningen Libération blåst upp, men det verkar mer än så.
Hur mycket mer?
Det kan jag inte sätta mig in i, jag bara surfar runt.
Läser tidningar, bloggar, twittrar, gör yoga, läser böcker, tittar på mina amerikanska polisserier med våldsbenägna psykopater, lyssnar på Ry Cooder Pull up some dust and sit down, ingen bra skiva men man håller med om vad han menar, allt jag gör, gör jag för att jag inte kan koncentrera mig på vad jag måste göra som är att skriva min bok.
Allt jag gör är för att inte göra det jag måste.

PS
Jag hade skrivit fel.
Arkozy i stället för Sarkozy.
Gunilla i Sevilla, utan henne skulle mycket förbli fel. Arkozy...

Martin Ku gjorde scenografin som givetvis var vackrare i verkligheten.
Det overkliga, det kusliga, spooky, science fiction är att det snart har gått ett år sedan Södra Teatern och turnén med Robert Hvenström, ljus, och Klas Holm, ljud. Klockan vid fåtöljen i scenografin kom inte med i föreställningen av orsaker som inte hör till, den bara kom inte med.

Och ja; inlägget med titeln Letar efter ett sätt att känna mig bättre ska vara tomt.

Riders on the storm
Riders on the storm
Into this house we´re born
Into this world we´re thrown
Like a dog without a bone
An actor out alone
Riders on the storm
En av många jobbiga morgnar,
one too many mornings när luftmotståndet är för stort,
tung, tung, tung, luft.

Ryan Gosling, Drive, och Maktens män. Drive, det hade räckt med det; blondiner, intriger, sett det förr och det var tråkigt redan då. Ser om Blue Valentine, Michelle Williams, Gosling. En riktig film, deprimerande, bra.

(Svensk översättning av alla filmer med svårbegripliga titlar är Maktens män. För att det är ett begrepp som svenskar känner igen?)

Läser Kajsa Ekis Ekman i DN: Feminismen har förlorat bettet, recension av bok som låter intressant - Nina Power, Den endimensionella kvinnan.
Noterar att författaren heter Power.

Jessica, en ung kvinna, nitton år, det är från För att lämna röstmeddelande Tryck Stjärna, utdrag av vad Jessica säger om att vara kvinna, att bli kvinna, att bli kvinnlig:

”Se inte så sur ut. Nämen titta! Du är ju riktigt söt.”
Var sån, gör så.
Var personlig, var dig själv.
Håll med.
Visa brösten.
Se glad ut!
Se ut!
Att ta sig från dag till dag är någon sorts jävla karate, någon kampsport att ta svart bälte i.

Det ska vara så givet att kvinnor ska ha lika mycket betalt som män.
Om det är så jävla givet – varför har dom inte det då?
Lika lön för lika arbete – har dom det?
Mamma sliter som en iller, hon jobbar jämt, men har hon lika mycket betalt som Conny som spränger väg på västkusten?
Har hon det?
Har hon?
Feminister! Och så kan dom inte ens fixa att kvinnor har lika mycket betalt.

Jag rakar benen.
Inte just nu.
Just nu gör jag ingenting.
Väntar.
Väntar och väntar.
Egentligen vill jag bara springa ut och slå och bita i något stort och hårt, tugga jord. Flytta hemifrån, ut i skogen, springa som ett vilddjur, en hare ute i Tumbaskogarna.

Raklödder för kvinnor är dubbelt så dyrt som raklödder för män.
För att kvinnor är dubbelt så dumma som män.
Dubbelt så dumma och dubbelt så inställda att bli lurade.

Enstaka hårfläckar ser värre ut än om hela benen är lurviga.
Som en spindel.
Håriga ben eller ej, Jocke, min pojkvän, tycker ingenting.
Han tycker om mig som jag är, säger han.
"Jag tycker om dig som du är."
Mes.
Vad vet han om hur jag är?
Han vet inte ens hur jag ser ut.

Män, dom rakar bara sina små ansikten, kinderna och hakan.
För kvinnor är det mycket större områden, det är som med träd. Stora ytor - det går ju runt hela kroppen, vaderna, benen, låren. Ända upp.

Män blir skrämda av håriga kvinnor, män är naturligt lättskrämda.
Vill man komma någon vart i världen, komma opp sej, så får man inte skrämma män.
Fast jag vet inte.
Kvinnor som kommer någonstans är väl dom som är skrämmande. Tar bort allt håret på kroppen med laser, bränner bort.

En gång när jag rakade benen skar jag mig på rakhyveln och fick hela skon full med blod, jag skär mej jämt, det här var när jag skulle bli konfirmerad, när jag skulle konfa mig. Man gjorde det där vi bodde då, alla gjorde det, man var
tvungen att göra det.
Det var inget religiöst eller så.
Mens hade jag också, ont, flickor och blod det hör ihop.
Behå, mensont, bröst, föda barn.
Ägg-lossning.
Högklackade skor.
Allting som gör ont.

Det mot-satta könet, vad är det för motsatt med det?

Kvin-na.
Som om det var bättre att vara man.
Män är det ju synd om på riktigt, det är inte bara något som dom spelar upp för att folk ska tycka synd om dom.
Män – dom vet inte hur synd det är om dom.
Dom tror att det ska vara så.

Våldet mot tågpersonalen drabbar även resenärerna.

I DN på nyårsafton nämner jag The New Yorker Festival.
I Ältandet #2: Kill your darlings på denna blog, nämner jag att Hisham Matar medverkade i ett av festivalarrangemangen.

Överflödigt att åka till New York för att se/höra Hisham Matar.
Alla nu levande stora författare kommer ju ändå till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm tack vare producenten som heter.
Ingemar Fasth.
Glasbubblan på bilden, Ekollon, är skapad av Estrid Ericson, Svenskt Tenn.
Keramikvasen av Oya Masayoshi.
De mörkröda nejlikorna är odlade av den som har gjort det; någon har gjort det
Nejlikan, tingen och tillfället - någon har gjort så att de finns.
Vi är gud.

We work in secret. You´ll never find us. But if your number´s up.
We will find you.

Det är Alan Turings år i år.
Turings och Strindbergs och olympiadens i Stockholm 1902.

Den 23 juni är det hundra år sedan Alan Turing föddes. DET måste vi fira. Datorns anfader och knäckaren av Enigmakoden.
"Uppmärksamma och uppmuntra begåvning" och mobba aldrig sådana som är konstiga och udda.
Det kan vara en Turing du är taskig mot.

Jag har skrivit om Turing. I Det är fortfarande ingen ordning på mina papper och i andra böcker och skrifter, texter som jag inte har digitalt. För att Turing inte hade uppfunnit datorn när jag skrev det.
Nej, dumt. Försökte vara lustig.
Dead end street.

Här lite som Edvard i pjäsen Tryck stjärna säger om Turing.
(Edvard är programmerare, gör dataprognoser och statistik på hög nivå, har gått på KTH.)

"Att ha det hemifrån – det är ett försprång som aldrig går att ta in.
Att inte ha det hemifrån, att inte ha nåt hem att ha det ifrån, ett hål bara, som en grop...
Turing, Alan Turing, matematikern - han hade det hemifrån. Wittgenstein hade det hemifrån.
Wittgenstein fick jag aldrig kläm på.
Men Turing, det var inget problem, Turing, som – förenklat sagt, ja väldigt förenklat – låg bakom datorn. Koder och krypton, det har jag lätt för.

Alan Turing, han var besatt av att skapa en tänkande maskin.
En maskin som skulle vara så intelligent att det inte gick att säga om det var en människa eller maskinen som hade kommit fram till lösningen på ett problem.

Han var en enstöring Turing, trivdes bättre med maskiner än med människor.

Turing tyckte att människans hjärna liknar en klump gråkall gröt.
Och det gör den ju.
Det är i den klumpen allting händer."

Nina, Nina Simone, Sinnerman, var ska syndaren ta vägen, vart, ingen tar emot, ingen vill veta av. Hela den vidunderliga Sinnerman, av och med Nina Simone.