Köp en bil.
Är det en bra bil.
Det är en bil.
Jag vill ha en bil.
Inte en hip-hop-bil .
Nej en Jaguar. En liten sportbil. En stor sportbil.
En bil bara.

Inga palmer.
Köra bil - det är väl som att cykla.
Kan man det så kan man det alltid.
Förlorar aldrig känslan, 140 på betalmotorväg i Frankrike, fri fart på Autobahn. Eller 110 i Sverige, inga riskabla omkörningar, Tell Tale Signs - The Bootleg Series vol.8 med Bob Dylan och ekorrhjulet är så långt borta som det kan bli.

Jag går till Pressbyrån och lyssnar på Bob Dylans tre versioner av Dignity.
Jag lyssnar på Dignity ensam med min mini-iPod.
Värdighet.
Jag tänker på Dylan, på Leonard Cohen, gubbar som sjunger om kärlek och värdighet.

Hur gör man för att åldras med värdighet.
Vad är värdighet?
Vad värdighet är:
Att inte göra sig till.
Att inte försöka vara någon annan än den man är.
Övermäktigt.
Nej
inte övermäktigt.
Ett uppdrag man fick när man föddes.
Av sig själv att vara sig själv.
Dag efter dag, år efter år.
Att orka det.
Att vara nöjd med det.
Inte nöja sig.
Vara nöjd, säger jag.
Lycklig med min lilla iPod.
Jag har tre.
En silverfärgad, en turkosgrön och en violett.
Jag har verkligen allt.

En lång lång dag vid tangentbordet.
Nu ger jag upp, tänker jag vid fyratiden.
Men jag ger inte upp.
Jag ville bara inte inse att jag alltid måste börja från början.
Ta med allting, gå igenom allting, testa allting, göra det från början, göra alla felen.
Ingenting till godo.
Ner i saltgruvorna.
Jag måste ju genomföra det här miljonprojektet, ännu ett miljonprojekt igen och igen.

Jag har bestämt mig för att pressa in mitt författarliv på ett par timmar.
Det måste gå.
Jag har tränat.
Men det hjälper inte.
Allting är första gången.
Ingen rutin.

Igår en trettioårig journalist - runt trettio - som skriver i sin spalt i en aftontidning om hur rutinerad han blivit.
Hur bra han kan prostituera sig.
Göra gesterna, skriva det förväntade utan täckning av kärlek.
Vilken ensamhet, tänkte jag.
Utan kärlek är det ju ingen där.
Tomt.
Stackars han.
Det råkade vara en han.

Det är Pride-vecka i Stockholm.

Alla människor är både och.
52 veckor per år.
Annars är de inte människor.
Har inte täckning för att kalla sig mänskliga.

Min internetleverantör har inte täckning för nätavgiften som
faktureras mig.
Jag har inte skrivit kontrakt på någon nätavgift.
85 kronor i månaden i nätavgift.
Jag har inte bett om det nätet, jag är en fri människa.
Inga nät.
Ingen grupptillhörighet.

Krig börjar med grupptillhörighet.
Ekonomi och grupptillhörighet.
"Jag vill ha ditt."
"Men det är mitt."
"Inte nu längre."
"Jag slå ihjäl dig."
"Då slår jag ihjäl dig först."
Alla slår ihjäl varandra på samma gång.

Pride-vecka, det är ju inte klokt.
51 veckor på året utan stolthet.
Ingen dignity?

Somebody got murdered on New Year´s Eve
Somebody said dignity was the first to leave
I went into the city, went into the town
Went into the land of the midnight sun

Searchin´ high, searchin´ low
Searchin´ everywhere I know
Askin´ the cops wherever I go
Have you seen dignity?

De röker, de dricker
de är tillbaks på reklambyrån i all sin vuxet gammaldags glamour.
De får In Treatment med Gabriel Byrne att verka barnprogram, ett välmenande och bra barnprogram med strålande skådespelare men ingenting som kräver varningen före Mad Men:
This program contains adult content and situations.
Viewer discretion is advised

Självcensurerande hemsida?
Jag skriver en lång insiktsfull text om sex, sex och musik men när jag lägger ut inlägget, försvinner det.
Jag hade skrivit om sex i musik, musik som oskiljbar från sex, om Leonard Cohens Chelsea Hotel där han så felaktigt sjunger om sig själv och Janis Joplin - we are ugly, but we have the music, ingen som har musik är ful, inte Van Morrison, The way young lovers do, särskilt inte Van Morrison, lika lite som Kurt Cobain, Where did you sleep, jag hade skrivit om skillnaden på Billie Holiday och Amy Winehouse, jag hade avslutat med Glenn Gould, Månskenssonaten.
Och så raderas hela jävla texten ut och det blir bara de här raderna kvar.
Och musiken.

Det regnar i Stockholm, blött, grått, fint regn.
Jag står och stryker.
Tänker.
På sanningar som inte ändrar på någonting.
"Först när man har byggt huset, vet man vad man hade behövt veta för att börja bygga det."
Sanning som går att tillämpa på allting och som inte ändrar på någonting.

Jag har ny mobil.
Allting är annorlunda än på den gamla, det vill säga dumt och dåligt och inte bra.
Men man både hör och hörs bättre i den nya.
Det låter som om både man själv och den man pratar med använder väldigt hög röstvolym.
Ungefär den volym som människor på ute på stan, på samfärdsmedel, torg, i varuhus och annan offentlig miljö, använder när de talar om intimt privata angelägenheter eller avslöjar affärshemligheter i mobiltelefon.
Inte att man skriker, bara att ljudet är väldigt högt.
Min vanliga ursäkt för att slippa långa mobilsamtal för att jag inte hör gäller inte längre.
På den nya mobilen finns i stället en funktion för simulerade samtal som heter Falskt samtal.
Funktionen innebär att brukaren kan spela in en falsk samtalsröst och lagra och ställa in en timer så att det falska samtalet kommer när man har blivit uppringd av någon som man inte vill prata med.
Men att säga att man har ett annat samtal - hur äkta samtalet än är - är ju att säga att den som redan ringt är mindre viktig än den som ringer och det är ju lika fräckt som att säga rent ut att jag vill inte prata med dig.

Gott och ont, tänkande datorer, internet, känslor, lycka och artificiell intelligens - en enormt lång utläggning som går ut på att man kan få en maskin att - artificiellt - uttrycka lycka.
Men att få maskinen att känna lycka - nä nä nä.
Lycka är en känsla och känslor rår inte ens en dataprofessor från Yale på.

Vad är det frågan om?
Säger Hans-Erik "Geggan" Nordin i Ingen bor i skogen.

Vad är det frågan om, A L Kennedy?
Det var på A L Kennedys rekommendation jag köpte Portrait of an Addict as a Young Man av Bill Clegg och det var en väldigt dålig rekommendation.
En grabb som tycker synd som sig själv från page one. Snyft, snyft, stackars, stackars, offer och knark.
Sida upp och sida ner.
Jag bestämmer mig för att skriva ett argt brev till A L Kennedy och fråga vad det är frågan om, har hon inte läst Patient?
Ben Watts fantastiska skildring av hur han fick en sällsynt sjukdom och nästan strök med, Ben Watt från popduon Everything But The Girl.
Ingen som har läst Patient kan rekommendera en blaskigt skriven och självömkande fallstudie av en namedroppande narcissist.
Men A L Kennedy ingår väl i det allmänna sommarförfallet och har anammat vanföreställningen att människans hjärna och omdöme är det första som tar semester när sommaren bryter in.

(Anammat kanske är att ta i, men vad fan.)

Det blev lite fel på insidan av leopardboken, det står att jag debuterade med Damen, det brinner.
När det var Dvärgen Gustaf, 1977.
Där blev han bortglömd, lilla Dvärgen Gustaf.
Litteris et Artibus däremot, det är medaljen jag fick ur kungens hand.
Där är det alla rätt.

"Att läsa Bodil Malmsten är en ren glädje."
Det är inte jag som säger det, det är Ingalill Mosander i Aftonbladet den
17 juli 2010.
En liten bild på pocketboken och under bilden står det med stora bokstäver på rött att boken är OEMOTSTÅNDLIG.
Jag överväger att lämna in notisen för förstoring och beställa en bunt affischer och tapetsera arbetsrummet där jag sitter i lägenheten som jag hyr i andra hand.
Det är en mycket liten notis men för mig är den stor.

Faktainformation 1:
Det är Johan Pettersson som gör omslagen till Pocketförlagets utgåvor av mina böcker.
Faktainformation 2:
Pocketen på De från norr kommande leoparderna finns överallt där böcker säljs.

American Beauty.
Från 1999.
Med Kevin Spacey.
Anette Bening.
Och Chris Cooper.
Thora Birch och Mena Suvari.
Jag hade inte sett American Beauty.
Förrän nu.
Trodde inte att det gick att se en film där det kommer mörkröda rosenblad ur munnen på Kevin Spacey.
American Beauty är ny för mig.
Det är en ny film, ovanligt ny.
Nyare än det flesta filmer som kommit de senaste åren.

"I can´t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life."
Säger Kevin Spacey i rollen som Lester Burnham när han har skjutit sig och ser livet passera framför ögonen innan han dör.
"Jag kan inte känna annat än tacksamhet över vartenda ögonblick av mitt dumma lilla liv."
Man behöver inte skjuta sig.
Det räcker med att känna efter lite då och då.
Because.

Sedan några timmar har jag suttit och här på sidan försökt framföra en ursäkt till den franska internetservern Orange för att jag - bland världens alla ondskefulla internetleverantörer - har pekat ut just Orange som särskilt ondskefull.
Så går det när man grundar sina reaktioner på personlig erfarenhet i stället för att invänta global statistik.
Jag har försökt - och lyckats - beskriva hur jag efter mer än ett halvår med Telia fått perspektiv på internetleverantörsondskan.
Men varje gång jag har avslutat ett långt, vasst och välformulerat inlägg om helvetet med Telia, tar Teliaservern time out (eller vad det är som händer när uppkopplingen släpper och nätverket inte hittas fast inställningarna är rätt) varpå inlägget raderas och försvinner ut i cyberspace.
Detta parallellt med att jag fått en räkning på 5.200:- för Telia bredband när månadskostnaden ligger runt 450:-
Under den frustrerande period när jag försöker skriva inlägget och det raderas, kommer jag emellertid till insikt om att jag är helt fel ute.
Att tro att jag behöver be Orange om ursäkt är ännu en personlig, korttänkt och naiv reaktion från mig.
Orange och Telia - det är ingen skillnad, det är samma multinationella bolag - Orelia/Terange/ ett enda gigantiskt världsomspännande företag med monopol på hanteringen av internet, telefoni och digital-TV över hela universum i den form vi hittills känner det.

Läsa sakta.

Och läsa bra - ett bevis för att sommaren inte är en årstid reserverad för dåliga böcker och att sommarmänniskan inte bara är en korkad version av den vanliga, att hettan och ökentorkan inte är någon ursäkt för att läsa skräp.

Jag får lust att läsa den av AL Kennedy rekommenderade Portrait of an Addict as a Young Man av Bill Clegg. Mailar till Hedengrens bokhandel, utländska avdelningen för att beställa boken och framför samtidigt en önskan om regn. Svar kommer med vändande mail:
Jag kan tyvärr inte utlova något regn, men Portrait of an Addict as a Young Man har vi i alla fall. Det är en inbunden amerikansk utgåva som ligger på 275:-
Mvh
Johan

Nyheter, SvD fredag 16 juli 2010, Dödssjuk får inte ut pension.
Björne Sjökvist, skattedirektör på Skatteverket säger att praxis hittills varit väldigt restriktiv när det gäller att få dispens.
"Men är inte en dödlig sjukdom ett giltigt skäl för dispens?" frågar Sofia Ström på Svenska Dagbladet.
Björne Sjökvist:
"Spontant kan man tycka det men man måste ha hela bilden. Hur det här ska hanteras med ett eventuellt överklagande kommer vi att ta ställning till på måndag."

Tisdag den 20 juli 2010.
Skatteverket har beslutit sig för att inte överklaga, så kvinnan får sina pengar.

Det var tur, för nu börjar ju rötmånaden och man vet aldrig vad en upprörd medborgare kan ta sig till.

Sverker Olofsson, du ska va president.

Stieg Larsson - en tidigare inte utgiven novell om Lisbeth Salander, kort förklaring av kottke.org

Värt att leta fram lexikon för.

"Inte illa för en gammal medfaren veteran utan band."
Inte illa?
Inte illa!
Kris Kristofferson tackar för klappen på axeln.
Ungdom är övergående, men om dumheten består - och med den - åldersrasismen visar sig med tiden.

Finistère någon gång i mitten på 2000-talet, ur Sista boken från Finistère.

Värmebölja heter canicule här, la canicule.
En värmebölja som den här har Finistère aldrig haft, för första gången känner jag mig främmande här.
De infödda likaså.
Finistère ska vara fuktigt, dimma och duggregn - inte torrt och hett som en öken, en bakugn med öppen eld på den brännande hällen som den där min mormor bakade tunnbröd i byn där jag kommer ifrån.
Finistère ska vara vått och vilsamt, disigt och daggfriskt - det är Europas regnigaste region, det var därför jag flyttade hit.
Jag hatar sol.
Sol av bly, säger man här och så är det, en sol av bly vars blytunga strålar det inte går att komma undan.

Trädgården ser ut som ett svedjeland, gräsmattan osar bränt, det är som om en atombomb har slagit ner.
Mullvadarna håller sig i sina tunnlar, så djupt under jordskorpan som det går, det finns inte en enda mullvadshög.
Lagerhäcken rasslar, bladen rasar av bambun, rosornas torra knoppar faller med hårda små smällar mot marken.

Det bästa vore att asfaltera hela skiten, tänker jag.
Vackert väder, säger väderdamen på den lokala TV-stationen med en svepande rörelse över Finistère, vackert väder, beau temps, beau soleil.
Vackert väder. Något så fult. Himlen fult himmelsblå, klipporna fula, stigarna likaså. Fara för bränder i skog och mark.

Till och med havet är fult.

Ungefär ett halvår sedan, Soho, New York, jag fick se de lysande klänningarna i ett skyltfönster. Window-dressing... En ung kvinna som arrangerade de lysande klänningarna i fönstret såg mig ta bilden och log på ett yrkesstolt sätt.
I dag i värmeböljans Stockholm, jag orkar inte göra det jag måste, bara bläddra i New Yorker, där The Dress Lamp Tree av Tim Walker illustrerar veckans novell.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Fotbollshimlen över Stockholm söndagen 11 juli 2010.

Till skillnad från alla som klagade på kylan i vintras och som nu klagar på värmen har jag aldrig sagt ett ont ord om kylan, inte ens när det var som kallast, minus 20 i Stockholm dag efter dag.
Den här feta kvava hettan däremot, allt stannar av, tankarna koagulerar.
Ingenting blir gjort.
I söndagens Expressen - när jag och de mina avslöjas som kvällstidningsläsare säger vi alltid vi inte köper kvällstidningarna i vanliga fall. Men det gör vi och i söndagens nummer får jag se en bild på mig själv: ”What fresh hell is this?” tänker jag som Dorothy Parker. Men det är inget nytt helvete, ingen ny förnedring - bara ett korrekt litet citat från min blogg, www.finistere.se
Att bilden är mindre än ett av de nya frimärkena med svenska deckarförfattare och längst ut i marginalen för att en stor bild på bitterfittanbokens författare ska få plats är ingenting jag går och är bitter för. Bara lite ledsen för att jag inte tillhör bitterfitteförfattargenerationen men det är ju ingenting att göra åt. Jag kan lika litet bli bitterfitteförfattare som skriva deckare och omsätta 21,6 miljoner kronor som Liza Marklund.

Noterat om fotboll av Svenska Dagbladets kulturchef Stefan Eklund.
Matchen Holland - Spanien var gastkramande och hade man bara sluppit se de på ett kvinnoförnedrande och antikverat sätt leende skyltdockskvinnorna i konstiga flygvärdinneutstyrslar i bakgrunden under prisutdelningen hade det varit den bästa underhållning som tänkas kan i den bästa av alla världar.

Och i dag - måndag 12 juli - som ett brev på posten; ett brev i brevlådan från Cape Town, South Africa, en antologi tillägnad André Brink som jag medverkar i.

Enligt Bondepraktikan infaller rötmånaden i slutet av juli och fortsätter
in i augusti.
I slutet av juli var det, if you please.
Ur led är tiden, men snart kommer i alla fall den nya säsongen av Bonde söker fru.

Nya extraerbjudanden på Amazon.fr, jag går på det.
Igen.
Tar för givet att det är böcker till extrapris.
Och hamnar på sexlänken.
Igen.
Följden blir troligen den att jag hamnar i ett sexköparregister och blir uthängd på löpsedlarna utanför ICA där jag bor c/o.

Vad gäller Littorin finns det en stor fråga som ännu inte har fått sitt svar:
Har Sven Otto Littorin alltid pullovern på?

(Är det samma pullover som 2006? Pullovern som den sexsäljande kvinnan fyra år senare kände igen ministern på? Den nu avgångne och då - 2006 - ännu inte tillträdde ministern som av Aftonbladet - hur det än ligger till i verkligheten - anklagas för ett brott som - om han har begått det - vore preskriberat i dag.
Som om det inte räckte med att han satt där och lämnade ut sina barns namn för alla media i hela världen att haka på.)

En trädmördare eller flera.
Det är någon som dödar träd i Gröndal.
Någon eller några smyger omkring och knackar in giftampuller i träden längs stranden i Gröndal söder om Stockholm.
En lönn med ett tiotal borrhål där giftampuller tryckts in, en silverpoppel.
Björkar.
"Trädkramare har man hört talas om, men inte trädmördare", säger en solbadare på stranden i Gröndal.

Ur Sista boken från Finistère.
Jag älskar mina träd. Kunde jag ta dem med mig när jag lämnar Finistère skulle jag göra det, men det går ju inte.
Jag är lika djupt och varaktigt bunden till mina träd som någonsin François René de Chateaubriand, han med Minnen från andra sidan graven - Mémoires d´outre-tombe.
"Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier,sonetter och oden.
Jag känner dem alla till namnet som om de vore mina barn. De är min familj, jag har ingen annan och jag hoppas att jag ska vara nära dem när jag dör."