En riskkapitalist hotar fly Sverige.
Jag är inte rädd.
Även om det känns väldigt personligt med bilden.
Inte så att riskkapitalisten ser hotfull ut.
Men att han har ett så motsägelsefullt ansikte.
Det var så i SvD Näringsliv 15 maj 2012.
Det är inte jag som har vinklat det antiriskkapitalistiskt.

Språkforum. En dag om läsning och språk på Rival vid Mariatorget i Stockholm, T-bana Mariatorget, den 23 maj. Börjar med Jessika Gedin, sedan bland andra språkforskaren Mikael Parkvall och språkvårdaren Birgitta Lindgren och slutar med mig. Dags att bli nervös. Dags igen.
Foto: Lars Sundh

Jag vill verkligen förstå vad den här mannen säger; jag kan läsa, jag läser, "så nu har vi blivit relevanta på allvar", "bad bank", "bra bank", "dåliga tillgångar" o s v men det är ett språk jag inte förstår.

Reportrar utan gränser, bankgironummer 5567-3818.
Märk betalningen Johan och Martin.

En mycket gammal man hålls med maskiner vid liv på ett sjukhus.
Hans närmaste är hos honom.
Snart måste maskinerna stängas av.
Jag tänker att på en söndag sker det väl ändå inte.
På söndagen tas väl inte så stora beslut.

No no no Dawn Penn

En insändare i svenska dagbladet 9 maj 2012, den sliter hjärtat
ur bröstet på mig.
En avvisning så mycket mera våldsam än nödvändigt.
Det händer hos oss, igen händer det.
Igen och igen.

Men det gör jag inte.
Det är inte författare jag läser, det är böckerna.
Även om författaren är där för att något annat är inte möjligt.
Jag läser This is not a Diary av Zygmynt Baumann, The Notebook, samlade blogginlägg av nobelpristagaren José Saramago och några av Stefan Zweigs resereportage från början av nittonhundratalet.
Att jag läser böckerna på engelska är för att jag ännu inte kan världens alla språk.

73 procent av svenska folket anser att inkomstskillnaderna
i Sverige är för stora.

Jag har tidigare på denna plats noterat hur Arlanda Express far fram, Jacob Bursell håller koll, SvD Näringsliv måndag 7 maj.

Efter gårdagens sista uppläsning ur Prousts På spaning efter den tid som flytt känner jag mig språkligt motiverad och lyft.
Jag ser språk och litteratur i ett större perspektiv och blir alltså inte galen på genusbesatta personers irrvägar.
Jag känner ingen, varken kvinna eller man, som använder uttrycket "man ur huse", och "huse" är lika formellt förlegat (om än vackert) för mig, som någonsin "man" för den genusinriktade som bestämt sig för att säga: "Man och kvinna ur huse".
Jag har andra problem.
Som varför textutdrag ur tidningar alltid blir suddiga på bloggen när de är skarpa och perfekta i bildbiblioteket.

Jag skulle kunna samla mina Sarkozytexter till en anti-sarkozy-bok, det är möjligt att det är tack vare mig som Sarkozy inte längre är president i Frankrike.
Och vad gäller Hollande, inte är det för mediamässigheten, karisman och vältaligheten som han blivit vald, det måste vara för idéerna och att franska folket fått nog av Sarkozy och hans bling-bling-fru.

Tack vare Jean Claude Arnault har det - i hela världen unika och enastående - Proustprojektet fått sin bestående form i Tiden, alla proustögonblick samlade i minnet hos dem som deltagit, publiken oavskiljbar från helheten.
Sidolånga meningar med inskjutna bisatser, parenteser, franska namn och tankegångar, det läser sig inte självt, utan publikens medverkan blir det bara ord.

Proust skriver att det är nervmänniskorna som står för konsten i världen, violinisten Christian Bergqvist och pianisten Love Derwinger och Jean Claude Arnault är alltså nervmänniskor på toppnivå.
Att jag är den värsta nervmänniska jag råkat ut för annullerar inte Prousts påstående om att nervmänniskorna står för konsten i världen; vore det inte för mina nerver skulle jag kunnat stå för min del av konsten i världen.
Men nu är det som det är.

Söndagarna med Proust är slut, men Forum finns kvar.

"Klassiskt med Proust - grande finale!"
Följetongen "Klassiskt med Proust" är ett forumprojekt som inleddes 2001.
Nu, elva år senare, avslutas läsningen av hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Den första söndagen med Proust var den 18 februari 2001.
Medverkande författare då var Gunnel Vallquist (introduktion), Per Wästberg och Katarina Frostenson (högläsning)
Musiker: Tobias Ringborg (violin), Love Derwinger (piano)
Musik: Saint-Saëns Violinsonat
Konst: Ola Billgren “På spaning, bilder om Marcel Proust"
Sedan dess har ett hundratal författare och ett tjugotal skådespelare läst.
Med söndagens läsning blir antalet Proust-föreställningar 187 stycken.

Läspartierna har Forums Cecilia Åhgren valt; det är inte bara att bryta loss en textbit ur flödet, göra paus, och sätta igång igen. Utan dramaturgi blir det inte bra och för dramaturgin har Cecilia ansvarat.

Jean Claude Arnault står för helheten, det är Jean Claude som är initiativtagare till - och drivkraft bakom – det helt otroliga och unika Proust-programmet och all annan formidabel och fin och kulturell verksamhet på Forum.

Proustföljetongen avslutas på söndag den 6 maj kl 15.
Bodil Malmsten läser de sista sidorna av den sista delen Den återfunna tiden - Love Derwinger, piano & Christian Bergqvist, violin.

FORUM Nutidsplats för kultur
Sigtunagatan 14, 11322 Stockholm
Tel: 08 34 25 41
e-post: forum@bredband.net

Är det ett skämt, är det ironi, är det en sketch?
Jag vet inte, you tell me.
(Och samtidigt varför tidningsbilderna blir så suddiga när de är skarpa i bildbiblioteket.)

Bengt Göransson i HD.
Inte Högsta domstolen utan Helsingborgs Dagblad.

För en gångs skull, ett uppslag i tidningen som inte informerar om världens beständiga tillstånd av elände. Unga ingenjörer vill bygga broar.

Det här händer inte på första maj.
Det är den 14 maj 1931, det är skotten i Ådalen, det är Kristi Himmelsfärd.
Där färdades han till himlen för gott.

I dag är det den 1 maj 2012.

Det finns inget samhälle, men klassamhället är kvar.

Den här veckan kom det en tidning för rika, Money, med morgontidningen:
"Aldrig tidigare har det funnits så många förmögna människor med stora tillgångar i Sverige."
Dem känner inte jag.

Skotten i Ådalen, den 14 maj 1931, det är en Kristi himmelsfärdsdagskatastrof som aldrig tar slut.
Det är militära kulor, som dödar fem jobbare i Ådalen som demonstrerar mot sänkta löner, för några ören mer att leva på.

Iris Wedin, en överlevande från Kristi himmelsfärdskatastrofen i Ådalen, det är 2006, hon berättar i DN om det som hände den 14 maj 1931:
"Det var en vacker dag.
Hela luften var fylld av spänning. Jag letade efter min man. Sedan började det plötsligt knalla och skjuta. Min man kom emot mig med utsträckta armar. Jag tänkte så här är det att bli ihjältrampad, men till slut kom jag upp.
Det var hemskt att se när de döda och sårade bars förbi.

Forts Iris Wedin:
"Tänk dig om de som hade pengarna och makten då hade fått fortsätta att göra precis som de ville. Hade de fått igenom sin lönesänkning med fyra öre, från 1:18 till 1:14 i timmen, så hade de fortsatt steg för steg.
Nu är ju allt mer organiserat, med arbetslöshetskassa och allt sånt där med regler för arbetsplatserna."

Lennart Helsing, 92:

"...jag har faktiskt tänkt tanken att den här boken kanske är det sista jag gör. Fast så tänkte jag om min första bok också."

"Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl..."

Jag tänker på Stig Dagermans dagsedel och på mig själv, att jag kanske gjorde en annan människa väl häromdagen och om det var värt det.

För ett par veckor sedan gav jag en intervju, inte gav, jag blev rånad på den, orkar inte förklara, är fortfarande i chock och nu undrar jag om chocken kan balanseras av det som hände efteråt.

Det kommer ett brev kommer med pappersposten från en ledsen människa som vill veta namnet på den medicin som, enligt vad som framhävs i den så kallade intervjun, får mig att kliva ur sängen på morgnarna.
Jag skickar namnet på medicinen i det frankerade svarskuveret och hoppas att jag i och med det har gjort en annan människa väl kan stilla min häftiga själ vad gäller intervjun.

Oro för den vita duvan i Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
Det är i Malmö, där stadens numera pensionerade fågelvårdare Lennart "Silvertärnan" Blomquist säger att sjukdomen började spridas i höstas.
"Smittade fåglar verkar yra och uppträder konstigt. När de ska picka i sig frön missar de ofta."

Solidaritet.
Stöd Johan och Martin.
Skicka pengar.
Böcker.
Skriv brev.
Gör något.

Stig Dagerman:
"Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl."

En annan människa, två, några stycken, något kan du alltid göra, någon kan vi alltid göra väl.

Säg ifrån! är Stéphane Hessels pamflett om allas vår möjlighet att göra motstånd, att säga ifrån.
Hessel var motståndsman under nazisternas ockupation av Frankrike.
Det är andra ockupationer nu, säger Stéphane Hessel. Det är annat vi måste göra motstånd mot och säga ifrån om.


Arbetslösheten; säg ifrån om förnedringen av arbetslösa med löjliga kurser som inte leder till några jobb.
Säg ifrån om låglöner till dem som vårdar våra gamla och sjuka.
Säg ifrån om att nån måtta får det vara på den måttlösa girigheten hos företagsledare och styrelser.
Säg ifrån och låt överflödet från de oproportionerliga vd-lönerna och styrelsearvodena, låt överflödet sippra ner till dem som gör jobbet på golven, de tunga lyften i äldrevården.

Säg ifrån om att företag som tjänar pengar i Sverige, på Sverige, ska beskattas i Sverige, det är våra pengar.
Ta fast tjuvarna.

Var så vänlig.
Vänlighet inte våld.

SKICKA brev på engelska.
SKICKA böcker men allt måste vara på engelska, BIFOGA en vänlig rad till den som är ansvarig för posten, eller allmänt ansvarig vakthavande chef.
Just do it.
Skicka pengar till hjälp åt Johan och Martin genom Reportrar utan gränser.

HOW TO LIVE är en bok om Montaigne, femtonhundratalsfilosofen, ännu en biografi över Michel de Montaigne. Ännu en onödig bok om Michel de Montaigne, jag köper den mot bättre vetande, Montaigne har ju redan sagt allting och mycket bättre själv.
Men Sarah Bakewells HOW TO LIVE, A Life of Montaigne in one question and twenty attempts to an answer, visar sig vara nödvändig för varje montaignenörd, alla vi som snöat in på Montaigne och inte tröttnar på att hoppas på nödvändiga böcker om Montaigne.

"It should persuade another generation to fall in love with Montaigne", Sunday Times.
Om den svenska medelklassmoderatsossegenerationen som inte vet på vilket ben den ska stå, skulle falla för Montaigne - vilken underbart fall det skulle bli för Sverige.

Sarah Blakewell fann - och föll för - Montaigne när hon var i desperat behov av något att läsa på en tågresa och det enda som fanns i engelsk översättning var en billig utgåva av essäerna, där hon fick bekräftelse på "the Montaignian truth that the best things in life happen when you don´t get what you think you want."

"Det bästa i livet händer när man inte får vad man tror att man vill ha."