Bodil Malmsten

Dansa i Nuon



Vattenfall är ett exempel på allt som är fel i Sverige nu.
Vattenfall är ett statligt bolag i en stat där det enda man hör är att det inte finns några pengar.
Det finns inga pengar men staten slänger hundra miljarder i sjön genom Vattenfalls idiotaffär med det nederländska elbolaget Nuon.
Hundra miljarder svenska kronor!

En vän med omdöme och ekonomisk läggning räknar ut hur mycket det skulle blivit om de hundra miljarderna beskattats, hur mycket äldreomsorg, vård, daghem, skolor, bibliotek, lokaltrafik vi kunde fått för skatten på hundra miljarder och alltså hur mycket det svenska folket blivit blåst på.
Inga pengar till personer med funktionshinder, inga personliga assistenter, det dras ner på handläggare och stöd till de arbetslösa som blir fler och fler.

Det finns inga pengar är en refräng att skänka till melodifestivalen, den sitter som bubbelgum.
Det finns inga pengar, det finns inga pengar, det finns inga pengar, no no no.

Ett gott råd från regeringschefen den 20 oktober 2011.
»I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös.«

Det finns arbetslösa som varken har föräldrar eller sambos, som inte har några pengar, det finns inga pengar hos dem.
Så arbetsförmedlingen skickar dem på fantastiskt fåniga kurser i kroppskännedom, individrelaterat beteende och österländskt tänkande för att bättra på arbetslöshetsstatistiken, ytliga föredrag av livscoacher som för löjligt stora summor hyrs in, de arbetslösa måste gå kurserna för annars får de inte ut stödet från socialkontoret.

Allt och jag menar allt handlar om vilken handläggare en arbetslös råkar få.
Det finns arbetslösa som inte får ut beviljat bistånd för att handläggaren gått på semester, arbetslösa som råkat ut för handläggare som blankt, enligt senaste nedskärningskrav, avslår tidigare beviljade bistånd.
De ständigt vräkningshotade arbetslösa måste använda all tid som inte går åt till att inte rasa ihop, till att söka jobb som de aldrig får för att jobben är för få och byråkratin för mycket.
All den arbetslöses tid går åt till att formulera överklaganden av det omotiverade avslag den senaste handläggaren gjort på det tidigare beviljade stödet.
I dagens Sverige finns det inga som jobbar lika mycket som de arbetslösa.

Inlagd 2015-05-28, kl 14:45 | Ekonomi

bara en bild till hemsidan

bild
Så här ser jag ut nu i mitt korta vita hår.
Det är jag, bra, jag är nöjd.
Sedan kommer mediaförnedringen, loser, loser, kan inte vinna.
Det bästa med radio och podd är att det är ljud utan bild, inget smink, inget stylande. Men kommer det inte alltid en redaktionsmedlem med en iPhone och ska ta en bild till hemsidan!
bild
Daniel groteskt solbränd och jag exakt som min mormor i Jämtland när hon var 70 år och det är alltid likadant.
Kom bara ihåg att så här ser jag ut i verkligheten, sminkad och en fotograf som fattar att det är meningen att man ska se bra ut på pressbilderna. Och bilderna till hemsidan.
bild

Inlagd 2015-05-19, kl 20:49 | Bodil

Vad vi pratar om när vi pratar om la banane


Det är 2009 eller i början på 2010, det är på en lunch i Élyséepalatset, Sarkozy försöker lugna de ­deputerade i sitt parti som oroar sig för krisens sociala och politiska följder.
»Jag förstår att ni tar det hårt. Det gör jag också. Jag får hugg och slag från alla håll men jag har la banane«, säger republikens president.
Alla i Frankrike pratar om att presidenten säger att han har la banane.
Jag frågar grannarna vad la banane betyder och det är som jag trodde, slang och olämpligt språkbruk för en president.
Att ha la banane är att se ut som en banan, mungiporna uppåt, hal som ett bananskal och olämpligt glad. Dominique de Villepin, den före detta utrikesministern, inrikesministern och premiärministern, de Villepin som jag efter Sarkozys maktövertagande omvärderat; från att ha kallat honom en hårtork som sövande surrar på, uppfattar jag numer de Villepin som sensibel, intelligent och omdömesgill. Inte minst när han säger att republikens president ska ge prov på visdom och inte gå omkring à la banane.

Inlagd 2015-05-16, kl 21:10 | Politik

Frihet, jämlikhet, broderskap


»Man får inte straffa framgång«, säger Sarkozy.
»Man får inte trycka ner lusten att ta risker, att lyckas. Jämlikhetstanken, det är motsatsen till rättvisa…«
Det är den 24 mars 2009 som Nicholas Sarkozy annullerar en tredjedel av grundtanken med republiken Frankrike.
Att staden där Sarkozy håller sitt tal heter i Saint Quentin, samma namn som det berömda fängelset i USA, även kallat »Dödens väntrum«, är ingenting jag hittar på för att förtala Nicolas Sarkozys politik, det är dagens sanning och ödets ironi.

Inlagd 2015-05-16, kl 20:47 | Politik

Den skrikande kvinnan i Farsta


En författare hade en gång en uppläsning, inte en gång, författaren var en jämförelsevis efterfrågad författare på författaraftnar i stad och land och det var ingen slump. En författarafton går inte av sig inte självt, charm och inspiration räcker ingenstans, det krävs förberedelser, planering av form och innehåll.
"Man borde tala om döden", tänker författaren, "den för alla gemensamma, den punkt som ger människolivet dess form."
Författaren bestämmer sig för att läsa en dikt om döden, men hejdar sig vid minnet av den skrikande kvinnan i Farsta.

Det var på Farsta bibliotek, dikten blev läst, den var kort som en dikt i en dödsannons, kort och trösterikt koncis, tyckte författaren även om det var just för de egenskaperna som dikten avrättats på landets mäktigaste kultursida.
Den skrikande kvinnan i Farsta höll uppenbarligen med men satte av andra, personliga skäl, igång att puckla på författaren som inte kunde värja sig.
Det krävdes tre bibliotekarier i sina bästa år för att få den skrikande kvinnan under kontroll, släpande henne ut ur salen ackompanjerad av - som man säger - blodisande skrik.

»Döden, döden, döden! Har du inget annat än döden att komma med? Kan du inte skriva om något annat än döden.«
» Jag vet inte men nästa gång får det bli en kärleksdikt«, tänker författaren från sitt utslagna läge, men undrar samtidigt vilka ömma tår som kan bli trampade på då.

Inlagd 2015-05-15, kl 19:24 | Litteratur

Ingen kris för de rika

bild
Det här var i slutet på 2000-talet. Men gäller än.

Man tror att när det är kris så är det kris, men inte för de rika.
»Krisen drabbar i huvudsak medelklassen«, förklarar en storskrattande VD för ett företag i lyxklocksbranschen.

Det är i Finistère, jag lyssnar på lunchnyheterna i bilradion.
Reportern – som är mycket bekymrad över den brant accelererande arbetslösheten i Frankrike – intervjuar en politiker i regeringspartiet, politikern har en underligt munter ton.
»Hur är det?« frågar reportern bekymrat. »Den arbetslöshet som vi har sett öka alarmerande i slutet på 2008, hur kommer det att bli framöver?«
»I början på 2009 kommer det att bli ännu sämre«, svarar politikern i sin underligt muntra ton, »första perioden definitivt sämre«, säger han glatt för att fortsätta med siffror som – efter vad jag förstår av reporterns reaktion – är gravt illavarslande.
Politikern fortsätter med att fastslå att så långt man kan se framöver ser det illa ut.
»Mycket illa«, säger han. I samma underligt muntra ton.
Jag undrar om det är en taktik, låta glad och munter så nyheterna kan uppfattas som goda. Eller att politikern uppfattar arbetslösheten som något positivt, att de arbetslösa blir privilegierade – slipper stiga upp och gå till jobbet, sovmorgon och weekend hela veckan.
Eller också helt enkelt att den här politikern vet att ingen av de arbetslösa som de illavarslande siffrorna handlar om kommer att vara han.
Och därför låter han så munter.
På ett för oss andra kusligt och illavarslande sätt.

Inlagd 2015-05-06, kl 12:54 | Bodil

Om risken med listorna


Det bästa med höstens bokflod i Frankrike är att jag inte är med i den.
Så länge jag bor i Finistère vill jag inte att något jag har skrivit ska finnas på franska, jag vill inte bli betraktad som författare, jag vill bli sedd som mig själv vem det nu är.
Men i den svenska höstbokfloden händer det att en av mina böcker är med, så här var det inför julrushen 2006.

"Tre av tio av de mest sålda skönlitterära böckerna i Sverige före julen 2006 har ordet hjärta i titeln.
En av de böckerna är Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Min bok är nummer fem på försäljningslistorna.
Jag är efter Jan Guillou men före Orhan Pamuk, jag är i mitten, pressad från alla håll.
Så går det till.
Så fort jag kommer till Sverige, i samma sekund som jag landar på Arlanda, i samma ögonblick som jag passerar tullen och Välkommen-till-min-stad-porträtten av kända svenskar är jag inne i tävlingen, jämförd och rankad, jag klarar det inte, jag vill inte – det är en av orsakerna till att jag inte bor i Sverige – jag hatar det men jag kommer inte undan.
Nummer fem!
På Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan är den etta!"

Inlagd 2015-04-21, kl 20:54 | Sport

Om konst

bild
Om litteratur, bildkonst, musik, alla de så kallade sköna konsterna ska man inte prata.
Behöver man prata om ett konstverk är det något fel och det är det stora felet att konstverket inte talar för sig själv.

När jag var ung kunde jag sitta i timmar och se på Rembrandts lilla självporträtt på Nationalmuseum och med jämna mellanrum störas av museiguiderna som informerade grupper av föregivet konstintresserade personer om fakta kring konstverken på muséet, årtal och omständigheter kring.
Som om fakta hade någonting att göra med Rembrandts självporträtt.

Inlagd 2015-04-21, kl 19:47 | Konst

Pappersposten

bild
Efter det att Det här är hjärtat kom ut har jag fått papperspost, så kallade beundrarbrev.
Det är länge sedan min papperspost bestod av annat än räkningar och otäcka meddelanden från Skattemyndigheten. Och så dunsar det plötsligt in handskrivna kuvert med brev från läsare i olika åldrar som förutom att de tycker om min bok har en sak gemensam och det är att alla ber om ursäkt för att de tar sig friheten att skriva till mig. Eller hur de nu uttrycker det. "Du undrar väl vad det är för filur som skriver till någon jag inte känner..."
Nej, jag undrar inte, jag gör det själv och tycker alltså att det är normalt.

Men nu är det inte för att skryta med de fina läsarbreven jag får som jag berättar det jag kommer att berätta här, ett så märkligt sammanträffande att jag överväger att börjar tro på någoning.

Det märkliga sammanträffande handlar om konstverket Girl in Red Dress with Cat and Dog på ett kort som kommer med posten, den sortens konstkort man köper i museishoppar som bekräftelse på att man varit där; konstkortet jag får med beundrarposten är från American Folk Art Museum i New York.
Innan jag somnar läser jag Teju Coles Open City där på sidan 36 i den amerikanska pocketutgåvan författaren står framför Girl in Red Dress with Cat and Dog och tänker att den har lite väl sockersöta detaljer "but they could not obscure the force and beauty of the painting."

När jag vid midnatt i min säng på Södermalm läser om Teju Coles möte med Girl in Red Dress with Cat and Dog är jag tvungen att störta upp ur sängen och kontrollera att bilden på konstkortet är just den målningen och det är det.

Faktum är, jag har aldrig förut sett Girl in Red Dress with Cat and Dog eller hört talas om att den finns. Första gången jag får veta det är den dag jag får konstkortet med posten och samma kväll, i den bok av Teju Cole som jag just råkar läsa, Girl in Red Dress with Cat and Dog bara står där på sid 36.
Så är det, men vad det betyder har jag ingen aning om.

Inlagd 2015-04-20, kl 11:48 | Kommunikation

ur Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

bild
PRAKTISK PSYKOLOGI 5

En kvinna skriver till den psykologiske rådgivaren på en aftontidning i Stockholm.
Kvinnan drivs av en fruktansvärd oro, hetsarbetar och kedjeröker, tar piller och dricker. När hon väntar på bussen går hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jagande från en konstruerad uppgift till nästa lika konstruerade uppgift kan hon aldrig slå sig till ro och koppla av, finnas till.
Kvinnan lider fruktansvärt av sitt liv, vet inte hur hon ska stå ut. Hon står inte ut.
Den psykologiske rådgivaren ger henne rådet att vara glad över att hon får så mycket gjort.
bild
GAMLA HUNDAR

Man kan inte lära gamla hundar sitta.
Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.
Själv måste man lära sig. Att bli lärd går inte.
Var och en kan bara lära sig själv.
Genom ombud går det inte.
Hund eller människa, du måste göra det själv.
bild
NACKDELEN MED ATT VARA DÖD

Det att alla som dör är så goda när det talas om dem i efterhand.
Sådana solstrålar. Alltid ett leende, alltid goda gärningar.
Välgörenhet, spelade handboll med ungdomsbrottslingar, ja, han restaurerade kyrkmålningar.

"Vi blir inte annorlunda för att vi dör", skriver Michel Montaigne.
I och med döden är det slut på möjligheten att bli annorlunda.
Det är därför det är en sådan nackdel att vara död.


Inlagd 2015-04-13, kl 10:27 | Litteratur

Ur Det här är hjärtat


Det här utdraget (med en liten ändring) ur Det här är hjärtat läser jag inte i Dagens dikt i dag lördag 11 april kl 12.01:


Plötsligt
Det är i tunnelbanan
Byte vid Östermalmstorg
Rusningstrafik
Det är nu
Knytnäven i bröstet
Kniven i hjärtat
tvärs genom revbensgallret
Det är du
Det är ju
du

Kroppen
Hållningen
Färgerna
Huvudformen
Halsen
Axlarna
du

Det måste vara du
Det är du
Hjärtat i knytnäven
sträcker sig
efter dig
Kniven dras ut
Vänta
Vänta nu

Se upp för dörrarna
Dörrarna stängs
Det är du

Och så stängs dörrarna
Tåget försvinner
Blir mindre
och mindre
Ekot i tunneln
Det studsar inte
Fladdermössen därinne
Allting är stumt

Perrongens betong
kommer emot mig
Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

Inlagd 2015-04-11, kl 09:57 | Litteratur

Långfredag 2005


Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i migbild
På långfredagen är det alltid kallt i Stockholm. Grått och kallt.
Små stackars blad som försöker slå ut på buskar och träd, inte en chans.
Små vassa snöflingor i luften i Vasastan.
Alltid är det så på långfredagen i Stockholm.
Inga tidningar.

När jag var barn fick i Mellersta Norrlands inland och fjälltrakter fick man inte spela kort på långfredagen.
Så gammal är jag.
Det var alltid kallt på långfredagen när jag var barn.
Påskris och starkt ljus, snön låg alltid kvar.
Små barn skulle synas men inte höras.
Och inte synas heller helst.

Långfredagen en mycket melankolisk dag.
Även om man inte är kristen och religiös.
Särskilt då.
Man har ju ingen uppståndelse att se fram emot.

Det finns inget okristligt folk på hela jorden som firar högtider vars orsak de inte tror på lika intensivt som det svenska.
Inte minst jag när det gäller julfirandet.
Hellre ett jesusbarn än ett påskägg, det där med att spika upp sin ende son på ett kors för människornas skull – en människa för vars skull någons ende son blir uppspikad på ett kors vill inte jag vara.

Glad påsk, säger alla.
Jag också.
Det är ju inte orden som räknas utan kommunikationen.

Inlagd 2015-04-03, kl 13:42 | Helger

Det där gamla urtagna hjärtat


"Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok."
August Strindberg

Att Strindberg tordes vara så sentimental. Hade det varit jag hade jag raderat och aldrig låtit det stå kvar till utgivningen. En vers som den här skulle jag aldrig ha inkluderat i min dikt. Men tänk om det är det jag har gjort.

Inlagd 2015-03-23, kl 12:32 | Litteratur

Jag en pinne

bild
På den tiden jag gick ut och åt hände det ofta att jag gick ut och åt ensam.
Jag hade med mig en bok, det var andra gäster i restaurangen, jag var inte ensam.
Satt där i lugn och ro, ostörd med menyn, ett glas vitt vin, min bok.
Och nu läser jag att ensamätare i dag kallas för pinnar och placeras vid långbord med andra ensamätare och inspireras till samtal om matupplevelser och gud vet vad och jag är glad att mitt liv som pinne sedan länge är förbi och jag slipper tussas ihop med matnördar som bara vill en enda sak och det är att imponera på varandra med sina brylémarinerade fänkålshuvuden i lakrisbuljong i små små koppar.
bild

Inlagd 2015-03-22, kl 10:17 | Bodil

Värre än girighet, forts


Det blev inte så att Pär Boman tog emot den där superlönen.
Om det var på grund av mediauppmärksamheten eller för att hans moraliska kompass gjorde utslag - ingen vet.
I vilket fall avstår Pär Boman från de där miljonerna trots att nuvarande ordföranden i Handelsbanken, Anders Nyrén, inte alls förstår kritiken mot avtalet.
Så kan det gå.

Inlagd 2015-03-20, kl 11:09 | Bodil

ur den första loggboken HÖR BARA HUR DITT HJÄRTA BULTAR I MIG


Det är år 2005. Jag skriver på min roman. Romanen om Johnny, romanen om sveket. Min riktiga roman, mittromanen.
Jag skriver och skriver men hur jag än skriver blir det bara ord och meningar på dataskärmen, utbytbara stycken, mellanslag och skiljetecken att radera ut och ersätta med andra.
Det är musiken som saknas, det som gör att det skrivna blir mer än summan av sina ord.
Jag hittar inte anslaget, tonen – det tveklösa tonfall som går rakt på centrala nervsystemet som musik och träffar mitt i det känslocentrum som, i brist på annat, kallas hjärtat.
Hjärnan är inget problem, den tickar på, det är det bultande hjärtat jag inte kan komma fram till, inte kan nå.
Men jag fortsätter som jag alltid har gjort, envist och utan hopp. Provar jag alla toner måste jag ju en gång träffa den som är rätt.
Ännu ett år har gått.
Jag hittade inte anslaget det här året heller och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det.
Men vad ska jag göra, jag kan ju inte bara svika Johnny, låta honom dö den värsta död någon kan råka ut för – den att aldrig ha fått bli till.

Om det handlade bara om Johnny, en enstaka person i en enstaka bok som jag inte kan få liv i, vore det bara en enda bok, skulle jag kunna leva med det, men det är inte bara en enda bok.
Det är en av hundratals, tusentals böcker som jag – sedan den dag jag började med det – har skrivit i huvudet och sedan inte har kunnat få ut.
Otaliga är de personer i mina oskrivna romaner som väntar på att jag ska släppa ut dem ur det intiga mörkret och låta dem bli till.
Att jag har givit ut över tjugo böcker är ingen ursäkt.
De utgivna titlarna kommer ut i skenet från de oskrivna, de befintliga böckerna är bara skuggor, dubbelgångare till de böcker jag inte kan skriva – de riktiga romanerna, de centrala verken; mittböckerna.

Jag visste det från början i Jämtlands inland och fjälltrakter lika väl som jag vet det nu när jag sitter vid Atlantens kust i Finistère – jag kan inte skriva min riktiga roman.
Att jag trots insikten om detta livslånga fiasko sitter vid datorn timme efter timme, dag efter dag, år efter år kan verka beklagansvärt, men långt därifrån.
Det är mitt normala tillstånd, man skulle till och med kunna säga att det är lyckligt.

Inlagd 2015-03-12, kl 02:54 | Bodil

ur OCH ETT SKEPP MED SJU SEGEL OCH FEMTI KANONER SKA FÖRSVINNA MED MIG, 2013



La danse

Jag ser dokumentären La danse av Frederick Wiseman. Och grips av en olidlig längtan efter att vara balettdansös.
Men tyvärr.
Det är inte enbart för att jag är för gammal som det är för sent, det var för sent när jag föddes.
Där jag var barn var det ingen som blev balettdansös.
Det kom inga balettdansöser från byar i Nedre Norrlands fjälltrakter och inland på den tiden, det var inte tänkbart.
Operasångerska – det var möjligt, någon sjunger så fint att den får sjunga i kyrkan på första advent och får åka till stan, ta sånglektioner, bli sopran och sjunga på operan.
Men dansös, tåspetsdansös i tyll; det fanns inte.
Inte där jag kommer ifrån, inte då.
Samhällsklass, kön, miljö, storstad, glesbygd – allt som avgör vad som är möjligt där och då, här och nu.

Inlagd 2015-03-10, kl 03:29 | Bodil

Värre än girighet


Saxat ur Jan Almgrens artikel i SvD Näringsliv i dag den 10 mars.

Ilska över Bomans superlön.

"Häpnadsväckande."
Det är Fjärde AP-fondens kommentar till Pär Bomans superlön som ny ordförande i Handelsbanken.
Pär Bomans ersättning på 11,2 miljoner kronor är fyra gånger så hög som Marcus Wallenbergs arvode som ordförande i SEB.

Carl Rosén, vd för Aktiespararna, är ytterst kritisk:
"Det här är nästan värre än girighet. Allt som inte uttryckligen är förbjudet är okej i de här herrarnas värld."
Han ser dessutom en oroväckande trend bland de svenska storbankerna just nu. Det handlar om brist på återhållsamhet...
Han tar upp Anders Sundströms uppmärksammade höjning nyligen av Swedbanks vd Michael Wolfs lön med 60 procent och Björn Wahlroos generösa lönekuvert till Nordeas vd Christian Clausen.

Pensionsjätten AMF lyfter fram en annan aspekt.
"Det är anmärkningsvärt", menar man, att nuvarande ordförande i Handelsbanken, Anders Nyrén, belönar sin kommande ordförande genom en specialöverenskommelse som inte har godkänts av stämman...
Anders Nyrén förstår inte alls kritiken mot avtalet.
"Vi är väldigt nöjda med att hitta en lösning som innebär att en av Nordens, för att inte säga Europas, främsta bankmän kommer att verka för en god aktieutvecklilng i Handelsbanken, säger han.
Anders Nyrén blir mycket irriterad när frågan ställs om Pär Bomans "arvode". Han poängterar att Pär Boman är anställd i banken och att det handlar om en lön - inte arvode.
I nästa sekund blandar han själv ihop begreppen:
"Hälften av hans arvode... jag menar lön, är att betrakta som ersättning för vad han gör i banken. Resten av ersättningen handlar mycket om att utöva ägarrollen för de innehavsbolag som finns", säger Nyrén.

Tack Jan Almgren, SvD Näringsliv

Ju äldre jag blir desto argare, jag går omkring med en molande gammaldags vrede över det ökande avståndet mellan över och under.

Resonemangen som förs i den syrefria luft där Pär Boman & co svävar omkring är bortom girighet, bortom bristande återhållsamhet, bortom bristande folkvett, bortom all arrogans.

Förr hände det att patronerna var mecenater som stödde konst och kultur och visade givmildhet mot sina hjon med en liten matkorg till jul.
Det var inte bättre förr, men det var bättre än nu.

Inlagd 2015-03-10, kl 01:14 | Bodil

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, 2006


Jag har sagt ja till ännu en intervju.
Det är inte möjligt men det är vad jag har gjort.
Med mer tur än vad jag förtjänar råkar jag ut för en väl förberedd, påläst och intelligent journalist, en prydnad för sin yrkesgrupp.
Journalisten, som följt mitt författarskap från debuten 1977 och fram till nu, bekymrar sig över min trolöshet mot litterära kategorier och ställer – utan antydan till försmädlighet – frågan när jag ska skriva en riktig roman igen.
»Dina senaste böcker är vad vi kulturjournalister kallar mellanböcker«, säger journalisten sakligt sammanfattande.
Jag frågar mig när jag ska skriva en mittbok igen.

Jag är på väg att ge upp min litterära verksamhet och ge mig på mullvadarna i min trädgård i Finistère i stället när en enkät från ett litterärt magasin kommer med e-posten.
Det handlar om skillnaden mellan att skriva en blogg och en roman.
En av frågorna är den om det i vår tid har blivit överflödigt att skriva romaner.
Jag svarar, som alltid mycket tvärsäkrare än vad jag är, att det är överflödigt att skriva dåliga romaner.
Att jag själv för tillfället inte kan skriva någon roman över huvud taget nämner jag inte.
Men tänk om det är det här som är den riktiga romanen.

Inlagd 2015-03-08, kl 01:21 | Bodil

Ett litet minne av lamor


Jag minns lamorna vid Huvudsta gård i Solna på åttiotalet.
Det var på den tiden jag fortfarande gick på fest, det var dagen efter en fest, det var höst, det blåste kallt från Mälaren.
Det var jag och en till som varit på fest, vi gick från Kungsholmen mot Solna, över Ekelundsbron, förbi kaninbacken där kaninerna håller till och förökar sig. Kaninerna som enligt vandringssägnen är försökskaniner på flykt från laboratorierna på Karolinska Institutet.
Vi passerar kaninerna.
När vi kommer fram till Huvudsta gård mittemot Traneberg ser jag att det står några lamor och tittar på oss.
Det är lamor och det är oss de tittar på.
Jag vet att jag ser det.
Och att det är åtminstone en till som ser det.
Vi vänder och går hem och dricker örtte och bestämmer oss för att aldrig berätta det här för någon människa och aldrig mer gå på någon fest igen.

Inlagd 2015-02-28, kl 05:51 | Bodil

Bofors 1968

bild
Ur älgarnas liv.
Marianne Höök, 1968

Bofors och fem andra vapentillverkare vill ha liberalare statlig licensgivning för export, läser jag.
Som det är nu får man bara sälja vapen till länder som egentligen inte har något behov av sådana, men absolut inte till dem som kan tänkas ha användning för vapen.

Jag har besökt Bofors en gång. Det var mycket lärorikt.
Först berättade industrins ledande herrar vad de hade för sig och ritade kurvor och diagram. De var alla mycket sympatiska och älskvärda och smålustiga. De talade om hur fina konstruktioner vi gör, de talade om svensk kvalitet och arbetsmarknad och exportmarknad och handelsbalans.
Om man inte hade varit informerad på förhand hade man inte haft en chans att gissa att det var vapen det handlade om. Vad de talade om var en högkvalitativ svensk industriprodukt. I god tid hejdade de sig inför nästa tankeled: vad dessa kvalitetesprodukter skulle användas till.

Det var en lätt schizofren stund men samtidigt något gripande över dessa duktiga disponenter och överingenjörer som inte kunde förmå sig till att tänka tanken till slut.
Vad de sysslade med.
Egentligen.
Jag föreställde mig hela tiden föredragshållarna mot en bakgrund av reportagefilmer, som visade deras produkter i full funktion.

På detta åt vi en förträfflig lunch och sen for vi till skjutfältet, naturskönt beläget i djupa värmlandsskogar med blånande horisonter. Där skulle vi få se provskjutningar med en enorm fält-Haubitz eller vad det kunde heta.
Officeren som var chef för provskjutningen gav sina order. Han såg snarast ut som en jägmästare i tyrolerhatt, hög frisk ansiktsfärg och en positiv inställning till världen.

Någon räknade ur en högtalare nio-åtta-sju…, det brakade till, jorden skalv och horistonten vacklade. Instrumenten registrerade ilsnabbt projektilbana, genomslagsförmåga, avvikelser och så vidare.
Vi tittade med runda imponerade ögon på teknikens alla under och medan vi väntade på omladdning började officeren i tyrolerhatt berätta att ibland förirrade sig älgar ut i den upphuggna skottbanan. I synnerhet på hösten kunde man få avbryta provskjutningarna halva dagar i sträck för att mota bort älgfamiljer ur farozonen. En gång hade faktiskt det förfärliga inträffat att en älgko skadats av splitter mitt framför ögonen på kanonmanskapet. Man hade fått skicka ut folk för att slakta det skadeskjutna djuret.
Alla officerarna och överingenjörerna och teknikerna som stod runtomkring brast här ut i djupt humana beklaganden och vi talade en lång stund om vilka åtgärder som kunde vidtas, för att något sådant inte skulle behöva upprepas. Vi talade om det ända tills omladdningen var klar.

Inlagd 2015-02-25, kl 12:59 | Forntiden

Ur sista loggboken, allt är möjligt


Det är möjligt, den stora förändringen är möjlig.
Rökningen!
Det hände sig att det utgick ett påbud att hela världen skulle sluta röka och det gjorde den.
Folk röker i smyg, men att öppet röka är förbjudet på alla gemensam­ma utrymmen i hela västvärlden.
Att en så stor förändring är möjlig.
Då är allting möjligt.
Ändra världen, säg ifrån!
Förbjud dumhet, girighet, ondska förbjuden.
Måste du vara ond så var det i smyg.
Allt är möjligt.

Inlagd 2015-02-24, kl 04:13 | Bodil

Ur den sista loggboken, påsk


Den sista loggboken Och ett skepp med sju segel och med femtio kanoner ska försvinna med mig finns på bokrean, hårdpärmad med bilder och bokband.
bild
Min första dikt på 22 år, Det här är hjärtat, kommer till påsk.

PÅSK ur sista loggboken

Ingenstans i världen firas kristna högtider med en sådan besinningslös intensitet som i det avkristnade Sverige.
Nu är det påsk, påskägg, chokladharar, lammstek och lax.
Jag står i kö med en inte påskrelaterad vara, vill bara betala.
Paret före mig ber att få ett påskägg inslaget. Ett stort ovalt presentpåskägg till barnbarnen.
Expediten försöker slå in påskägget och knyta sidenband med rosett runt, påskägget borde ligga i en kartong, men paret som köper påskägget vill ha det utan kartong.
Utan varning som ett pistolskott vänder sig frun i påskäggsparet till mig och säger att hon just läser Romain Garys Löfte i gryningen, och vill veta vad jag tycker.
Vad nu?
Romain Gary?
Jag måste ha yttrat mig offentligt, bloggat eller på annat sätt uttryckt något om Romain Gary och nu får jag som det heter äta upp det.
Innan jag hinner svara säger kvinnan till sin man som vore han analfabet.
”Ja, Romain Gary, en författare.”
Varpå mannen med ett äktenskapligt tonfall svarar att han mycket väl vet att Romain Gary var en författare, att det var Romain Gary som skrev Med livet framför sig under pseudonymen Émile Ajar, Med livet framför sig, La vie devant soi, som fick Goncourtpriset, och att Romain Gary är den ende författare som fått Goncourtpriset två gånger, ena gången under pseudonymen Émile Ajar.

Den unga expediteten kämpar med inslagningen av påskägget, gula sidenband på cellofan, det slinter.
Jag står mellan mannen och frun i påskäggsparet, mannen som just vunnit en delmatch över frun, jag vill slänga min inte påskrelaterade vara och gå hem till min bostadsrätt, men det är en kastrull och jag behöver den.
Så jag går inte hem.
Jag står där som en äktenskapsrådgivare utan ett enda äktenskapsråd.

Inlagd 2015-02-23, kl 07:19 | Bodil

Ur den sista loggboken


Att moderna mobiler kallas för smartphone är ett marknadsrelaterat skämt, ett verktyg är aldrig smartare än sin dummaste användare och under min livstid har folk aldrig varit dummare än nu.
Att vi hör varandra sämre med smartphonerna än på jordlinjernas tid är ett delproblem av det stora problemet med sårbarheten och beroendet - vi har ju hela våra liv i mobilerna. Koderna, namnen, adresserna, apparna, redskapen för att hantera våra verksamheter och privata liv.
Förlora din smartphone och du finns inte, så sårbara har vi aldrig tidigare varit och vetat om det utan att göra någonting åt det.

Inlagd 2015-02-23, kl 06:43 | Bodil

Mer ur loggböckerna. Min dödssynd


I samband med en läskampanj baserad på de sju dödssynderna blir sju författare ombedda att välja varsin dödssynd och formulera varsin text för en T-­shirt.
Jag väljer högmod, skriver texten: JAG ÄR BÄST och undertecknar nervöst.
De för kampanjen ansvariga intervjuar mig om min synd.

1.
Vad förknippar du med den dödssynd du tolkat?
- Jag har helt omvärderat det här med dödssynderna.
Vad det gäller mig är högmodet ingen dödssynd, det är en dygd som jag inte har.
Att vara högmodig – det måste väl vara det bästa man kan vara?
Hög och modig, i stället för låg och feg? Motsatsen till högmod, vad skulle det vara?
Lågmod, att vara låg och deprimerad och tycka att man är dålig, att allting man gör är dåligt, att bara finna fel hos sig själv, att vara så skrymmande självkritisk att ingenting annat får plats och allting blir tråkigt och negativt.
2.
Kan du förklara hur du tänkte när du tog fram ditt motiv?
- Jag tänkte inte, det kom helt oövertänkt, hade jag tänkt hade det tagit veckor, hade jag tänkt hade det blivit ett uppdrag med prestationskrav och självkritik.
3.
Händer det att du syndar enligt denna dödssynd?
- Jag har ju sagt att det inte är någon synd, det är en dygd, att vara högmodig, att högakta sig själv, att inte lägga sig platt och be om ursäkt för allting, att vara högmodig är att göra världen en tjänst, det är så långt från synd som man kan komma.
4.
Beskriv gärna en sådan händelse? En händelse av synd.
- Det är när jag har skrivit något överdrivet i säker ton, typ JAG ÄR BÄST, när jag spelar mer högmodig än vad jag är, låtsas som om jag har det eftersträvansvärda högmodet som jag aldrig kommer att hinna få innan jag dör.
Den synd som händer i panikögonblicket är att jag antingen raderar det högmodigt skrivna eller måste ta en Sobril dvs tre. Men att vara tvungen att ta tre Sobril för att man har överdrivit en säkerhet som man inte har i hopp om att få den är ingen dödssynd, inte i mina kvarter.

Inlagd 2015-02-21, kl 04:52 | Bodil

Bodil

Köp! »Så gör jag: Konsten att skriva«

Omslag

Köp! »Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag«

Omslag

ENLIGT BODIL MALMSTEN
www.bodilmalmsten.se

Kategorier
Sök den här bloggen

Statistik

Den här bloggen har för närvarande 2717 inlägg i 47 kategorier.

Bloggtoppen.se