Läs poesi.

Eller riktiga rysare.
Som riskkapitalets resa till dagis.

Och hur det går till att döda läkemedelsföretag.

Och om slakten på Astra Seneca.

Barn av vår tid
ur Utopia av Wislawa Szymborska

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.

Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.

Vare sig du vill det eller inte
har dina gener att politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt


Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Överättning Anders Bodegård

1923 - 2012
Hör bara hur ditt hjärta bultar i oss, Wislawa

Jag är på vippen att äta upp några vita hyacinter som ramlat av buketten på matbordet.
Det är normalt.
Jag har deadline, nytt system i datorn, Lion men hjälper inte mig. Senaste versionen av Word stjälper hela skiten.

Jag ber en bekant i Silicon Valley att hjälpa mig få kontakt med någon som kan Word och får svaret:
"Ingen kan Word."

Deadline ligger där den ligger, jag äter hyacinter.

Jag struntar i vad den nye ledaren har för musiksmak, om han gillar fläskpannkaka eller gurka och stavgång.
Vad jag inte struntar i är hur han planerar att göra ett fungerande samhälle av den sociala soptipp, som det offentliga i Sverige för tillfället är.

Att det går att bygga nya broar av en bombad, bevisar bron i Mostar.
Det enda oppositionsledaren ska berätta som sig själv är hur han planerar för fungerande tågtrafik, daghem, skolor, äldrevård, bostäder där folk har råd att bo.
Det enda intressanta med den nye oppositionsledaren är hur han tänker sig förbättra, helst ersätta, den spillra av bombad infrastruktur som Sverige är nu.

Jag är del av den intergalaktiska åldringsexplosionen.
Ingen har tid, inga råd.
Jag exploderar bit för bit.

Bilprovningen ska läggas ut.
Till försäljning.
Bra.
Det blir som Carema, billigt i drift och med minimal personalstyrka.
Goda nyheter för min kompis som var tvungen att byta krängningshämmare på sin gamla bil för att den skulle gå igenom förra gången.
Sådan petighet kommer ingen längre att ha tid med, min kompis slipper utgifter som han inte har råd med och kan köra tills krängningshämmaren ramlar av.
Men det är då det, när bilen har krängt i diket och min kompis är död.

Det bär mig emot, men när jag ser på Expressens förstasida att Thomas Bodström är chocknamnet till partiledarplatsen och enligt sina vänner "sugen på det" måste jag stjäla Peter Englunds:
"Vad som helst som håller honom borta från skrivandet."

Don´t get me wrong. Med Chrissie Hynde och The Pretenders.

Från Albert Bonniers förlag meddelas att På spaning efter den tid som flytt, alla sju delarna, finns på förlaget.
Adlibris också.
Och Hedengrens vid Stureplan.

Den fina snön från i förmiddags, så torr och lätt på balkongen.
Men så gick jag ut.
Blöt sörja, svarta steg, halt vatten, hal trottoar.
Jag fick i alla fall min övertygelse bekräftad; det lönsamma med att ta ut glädjen i förskott.
Jag tog ut glädjen för en fin vinterdag i förväg, ett uttag som inte behöver betalas igen.

Plötsligt lyfter jag blicken från skärmen och ser ett fint litet snöfall utanför fönstren, går ut på balkongen, det känns inte som om den lilla snön kommer att försvinna när flingorna landar, inte som om det genast ska bli svart och blött igen, var var SMHI när prognosen för dagens lilla vinterväder var klar?

Jag överrumplas av det fina lilla snöfallet måndag den 16 januari 2012 i Stockholms innerstad men hade jag vetat om det i förväg hade jag varit dubbelt glad.

Det finns människor som säger att man inte ska ta ut glädjen i förväg.
Ta ut den, säger jag.
Ta ut!

Thelonius Monk. Round Midnight.
Thelonius Monk fick inte plats i mitt Vinter i P1, som sändes nyårsdagen 2012 och från den dagen ligger kvar på P1:s hemsida i trettio dar.
Var det en felprioritering av mig att inte ta med Round Midnight?
Vad skulle jag ta tagit bort för att Round Midnight med Monk skulle fått plats?

Nina Simone var med, men inte med Pirate Jenny, det var Sinnerman Help med Bananarama? som fick komma med.
Skulle jag tagit den storartade Pirate Jenny från Tolvskillingsoperan i stället för den storartade Sinnerman med sitt brutala driv?

Round Midnight, Pirate Jenny - jag valde bort dem.
Det hade blivit för dystert, för dystopiskt, för deppigt och det vill inte jag.

Borde jag inte då ha spelat hela Help med Banarama? Som är så rolig och lättsam. Men som jag bara tog med en minut av i programmet?

Help med Banarama som jag för ett år sen planerade inleda Enligt Bodil Malmsten med, föreställningen på Södra teatern våren 2011 och turné.
Men som Niklas Jonsson på Luger hade invändningar mot och om det är något jag har respekt för så är det Niklas Jonssons invändningar. Help med Bananarama kom inte med.
Vad annorlunda allting skulle blivit om det som inte kom med hade kommit med.
Bättre eller sämre?
Ingen som vet.

Ett kort litet luddigt och vitt snöfall, ett ögonblick som liknar vinter.
Många mycket vänliga reaktioner på mitt Vinter i P1. Det går att lyssna på programmet i skick som det sändes på nyårsdagen, trettio dagar från dag ett, det blir väl hela januari ut.
Sedan är det ingen idé.
Programmet kommer att finnas som podcast, men eftersom musiken är lika viktig eller viktigare än pratet i mina program så vill jag inte rekommendera det.

Om någonting är möjligt att göra nu, gör det nu, inte sedan.
Inte ens sierskorna som polisen anlitar vid vissa försvinnanden kan sia om det blir något sedan.

I går, nyhet i alla media - världens minsta groda har upptäckts.

I dag, 13 januari 2012, stor groda, inte världens största groda, men stor nog av Sveriges
socialminister i en annonsbilaga om säkrare vård som följde med morgontidningen.

Den stora grodan?
I ett fåhävt försök att ursäkta kommuners dåliga upphandling av vårdverksamhet, jämför socialministern upphandling av vård med bilbranschens olika märken.
"Är det så att man preciserar kraven för en Skoda är det svårt att tro att man får en Mercedes."

Vet inte vem det är fräckast mot - kommunerna, de vårdbehövande eller Skoda.
Ett äldreboende är inte en bil, jag vill inte tillbringa min ålderdom i varken en Skoda eller Mercedes.

Som damen i staden vid Atlanten där jag bodde efter Finistère, hon som bodde i bilen. Levde sitt liv, hade sina saker i en gammal bil på parkeringen utanför snabbköpet där jag och mina grannar hade våra carte fidèle.

Chefredaktören för Elle Interiör säger i DN 13 januari 2012 att Lilla Åland aldrig varit trendigare.
Min farfar, Carl Malmstens, klassiska pinnstol Lilla Åland!

Malmstenbutiken ligger på Strandvägen 5b i Stockholm. Fin adress, fina föremål, Lilla Åland i regnbågens alla färger, soffor, bord, fåtöljer, lampskärmarna med gräs och blad, små saker som man inte vet hur mycket man saknar tills man ser dem, stryker över dem med handen, luktar på.

Min inställning - frånsett blodsband och jäv till Malmstenbutiken - är att när det är möjligt, handla möbler, böcker och andra livsnödigheter i fysisk butik med för ändamålet avsett sortiment.

För sådant som inte finns i Sverige - läppstift från Shue Umura, läderstövlar, så klassiskt enkla att de bara finns i Italien - är näthandeln perfekt. Som när jag bodde på franska västkusten där engelskspråkig litteratur inte finns i butik.

När franska posten, La Poste, var hotad av nedläggning, utförsäljning, privatisation, var ett av argumenten mot, att ett postkontor är mer än en plats för hantering av post. Posten fyller, enligt franska personer på plats, en social funktion, människor träffas, gamla och unga.

Det är inte därför jag handlar i butik (jag har social fobi). Det är tingen, böckerna, matvaran i sig, som jag vill åt.
Att strosa i butik utan att handla är en lyx som storstadsbor kan kosta på sig, det är gratis, ingen inträdesavgift som på muséer och andra kulturella nöjen; det är ett realpolitiskt beteende för att bevara en levande huvudstad.

PS
Den realpolitiska slutsatsen ovan hade kunnat förbli underförstådd.
Men eftersom det underförstådda för det mesta inte blir förstått alls, skriver jag ut det.

Gunilla i Sevilla har ett tips angående politisk påverkan:
"Jag hade en sak som jag opponerade mig väldeliga emot angående en lag som jag upplevde var FÖRFÄRLIGT orättvis i början på 90-talet. Då började jag ringa till Stadshuset varje morgon klockan 8.00 och frågade när de tänkte göra något åt saken.
De blev hemskt trötta på mig och efter två veckor hade de ändrat på lagen. Så då tänkte jag att om så många som möjligt ringde dit angående aktuell orättvisa så är chansen att man får personalen på knä, jag var ju ändå bara EN människa. De blir oerhört trötta när de blir punktmarkerade samtidigt som de också förstår att människorna de är satta att tjäna inte tycker de gör ett bra jobb. Kanske kan vara en idé?"

Oskarp bild, varför det när jag har senaste version av iPhone?

Jag försöker att inte missbruka ord som galenskap, vansinne, vanvett; jag vet hur riktigt vansinne fungerar och att klinisk galenskap är något helt annat än att bli galen på hanteringen av detaljer i ett normalsnett vardagsliv.
Detaljer som visar hur osammanhängande man är.

Jag kan köpa en helt överflödig sidenklänning som kommer att tillbringa resten av sitt sidenklänningsliv med att hänga med de andra klänningarna som var nedsatta med 30% och som jag inte ville riskera skulle vara sålda när priset gått ner med 70%.
Att slösa bort tusentals kronor på klänningar och sen sitta och pilla bort frimärken som råkat förbli ostämplade på försändelser som brev och paket.
Att pila som en sprinter genom stan för att hinna tillbaks på samma tryck på rabattremsan.
Och inse hur osammanhängande man är.

PS.
Ordet känsla finns i pluralis, en känsla, flera känslor, man kan vara full av motstridiga känslor, känsla hit, känsla dit.

Rädsla har ingen plural, en rädsla, flera rädslor, så heter det inte, rädslan är singulär.

(Vissa ord fungerar inte i plural. Exempelvis klåda.
Klådor, tänk på det nästa gång någon pratar om rädslor, de som pratar om rädslor vill nästan alltid sälja sina tjänster som coach i någonting som tidigare ingen behövt.)

Det alla pratar om nu, enligt dem som pratar om det är barn som skriver böcker om sina kända föräldrar. Barnen är inte barn längre, självklart inte, det handlar om medelålders personer som skriver om sina gamla eller döda föräldrars bristfällighet.
Jag har inte läst och planerar inte att läsa böckerna av barnen (dvs de numer medelålders personerna) till de kända (numer gamla, halvt bortglömda, i vissa fall, döda) föräldrarna.
Jag bara kom på vad njutningen med läsandet är för mig.
Vad njutningen med läsandet är för andra, kan jag givetvis inte svara för.

Nicholas Sarkozy riskerar åtal för vapenaffär.
Först trodde jag bara det var något som vänstertidningen Libération blåst upp, men det verkar mer än så.
Hur mycket mer?
Det kan jag inte sätta mig in i, jag bara surfar runt.
Läser tidningar, bloggar, twittrar, gör yoga, läser böcker, tittar på mina amerikanska polisserier med våldsbenägna psykopater, lyssnar på Ry Cooder Pull up some dust and sit down, ingen bra skiva men man håller med om vad han menar, allt jag gör, gör jag för att jag inte kan koncentrera mig på vad jag måste göra som är att skriva min bok.
Allt jag gör är för att inte göra det jag måste.

PS
Jag hade skrivit fel.
Arkozy i stället för Sarkozy.
Gunilla i Sevilla, utan henne skulle mycket förbli fel. Arkozy...

Martin Ku gjorde scenografin som givetvis var vackrare i verkligheten.
Det overkliga, det kusliga, spooky, science fiction är att det snart har gått ett år sedan Södra Teatern och turnén med Robert Hvenström, ljus, och Klas Holm, ljud. Klockan vid fåtöljen i scenografin kom inte med i föreställningen av orsaker som inte hör till, den bara kom inte med.

Och ja; inlägget med titeln Letar efter ett sätt att känna mig bättre ska vara tomt.

Riders on the storm
Riders on the storm
Into this house we´re born
Into this world we´re thrown
Like a dog without a bone
An actor out alone
Riders on the storm
En av många jobbiga morgnar,
one too many mornings när luftmotståndet är för stort,
tung, tung, tung, luft.

Ryan Gosling, Drive, och Maktens män. Drive, det hade räckt med det; blondiner, intriger, sett det förr och det var tråkigt redan då. Ser om Blue Valentine, Michelle Williams, Gosling. En riktig film, deprimerande, bra.

(Svensk översättning av alla filmer med svårbegripliga titlar är Maktens män. För att det är ett begrepp som svenskar känner igen?)

Läser Kajsa Ekis Ekman i DN: Feminismen har förlorat bettet, recension av bok som låter intressant - Nina Power, Den endimensionella kvinnan.
Noterar att författaren heter Power.

Jessica, en ung kvinna, nitton år, det är från För att lämna röstmeddelande Tryck Stjärna, utdrag av vad Jessica säger om att vara kvinna, att bli kvinna, att bli kvinnlig:

”Se inte så sur ut. Nämen titta! Du är ju riktigt söt.”
Var sån, gör så.
Var personlig, var dig själv.
Håll med.
Visa brösten.
Se glad ut!
Se ut!
Att ta sig från dag till dag är någon sorts jävla karate, någon kampsport att ta svart bälte i.

Det ska vara så givet att kvinnor ska ha lika mycket betalt som män.
Om det är så jävla givet – varför har dom inte det då?
Lika lön för lika arbete – har dom det?
Mamma sliter som en iller, hon jobbar jämt, men har hon lika mycket betalt som Conny som spränger väg på västkusten?
Har hon det?
Har hon?
Feminister! Och så kan dom inte ens fixa att kvinnor har lika mycket betalt.

Jag rakar benen.
Inte just nu.
Just nu gör jag ingenting.
Väntar.
Väntar och väntar.
Egentligen vill jag bara springa ut och slå och bita i något stort och hårt, tugga jord. Flytta hemifrån, ut i skogen, springa som ett vilddjur, en hare ute i Tumbaskogarna.

Raklödder för kvinnor är dubbelt så dyrt som raklödder för män.
För att kvinnor är dubbelt så dumma som män.
Dubbelt så dumma och dubbelt så inställda att bli lurade.

Enstaka hårfläckar ser värre ut än om hela benen är lurviga.
Som en spindel.
Håriga ben eller ej, Jocke, min pojkvän, tycker ingenting.
Han tycker om mig som jag är, säger han.
"Jag tycker om dig som du är."
Mes.
Vad vet han om hur jag är?
Han vet inte ens hur jag ser ut.

Män, dom rakar bara sina små ansikten, kinderna och hakan.
För kvinnor är det mycket större områden, det är som med träd. Stora ytor - det går ju runt hela kroppen, vaderna, benen, låren. Ända upp.

Män blir skrämda av håriga kvinnor, män är naturligt lättskrämda.
Vill man komma någon vart i världen, komma opp sej, så får man inte skrämma män.
Fast jag vet inte.
Kvinnor som kommer någonstans är väl dom som är skrämmande. Tar bort allt håret på kroppen med laser, bränner bort.

En gång när jag rakade benen skar jag mig på rakhyveln och fick hela skon full med blod, jag skär mej jämt, det här var när jag skulle bli konfirmerad, när jag skulle konfa mig. Man gjorde det där vi bodde då, alla gjorde det, man var
tvungen att göra det.
Det var inget religiöst eller så.
Mens hade jag också, ont, flickor och blod det hör ihop.
Behå, mensont, bröst, föda barn.
Ägg-lossning.
Högklackade skor.
Allting som gör ont.

Det mot-satta könet, vad är det för motsatt med det?

Kvin-na.
Som om det var bättre att vara man.
Män är det ju synd om på riktigt, det är inte bara något som dom spelar upp för att folk ska tycka synd om dom.
Män – dom vet inte hur synd det är om dom.
Dom tror att det ska vara så.

Våldet mot tågpersonalen drabbar även resenärerna.

I DN på nyårsafton nämner jag The New Yorker Festival.
I Ältandet #2: Kill your darlings på denna blog, nämner jag att Hisham Matar medverkade i ett av festivalarrangemangen.

Överflödigt att åka till New York för att se/höra Hisham Matar.
Alla nu levande stora författare kommer ju ändå till Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm tack vare producenten som heter.
Ingemar Fasth.
Glasbubblan på bilden, Ekollon, är skapad av Estrid Ericson, Svenskt Tenn.
Keramikvasen av Oya Masayoshi.
De mörkröda nejlikorna är odlade av den som har gjort det; någon har gjort det
Nejlikan, tingen och tillfället - någon har gjort så att de finns.
Vi är gud.

We work in secret. You´ll never find us. But if your number´s up.
We will find you.

Det är Alan Turings år i år.
Turings och Strindbergs och olympiadens i Stockholm 1902.

Den 23 juni är det hundra år sedan Alan Turing föddes. DET måste vi fira. Datorns anfader och knäckaren av Enigmakoden.
"Uppmärksamma och uppmuntra begåvning" och mobba aldrig sådana som är konstiga och udda.
Det kan vara en Turing du är taskig mot.

Jag har skrivit om Turing. I Det är fortfarande ingen ordning på mina papper och i andra böcker och skrifter, texter som jag inte har digitalt. För att Turing inte hade uppfunnit datorn när jag skrev det.
Nej, dumt. Försökte vara lustig.
Dead end street.

Här lite som Edvard i pjäsen Tryck stjärna säger om Turing.
(Edvard är programmerare, gör dataprognoser och statistik på hög nivå, har gått på KTH.)

"Att ha det hemifrån – det är ett försprång som aldrig går att ta in.
Att inte ha det hemifrån, att inte ha nåt hem att ha det ifrån, ett hål bara, som en grop...
Turing, Alan Turing, matematikern - han hade det hemifrån. Wittgenstein hade det hemifrån.
Wittgenstein fick jag aldrig kläm på.
Men Turing, det var inget problem, Turing, som – förenklat sagt, ja väldigt förenklat – låg bakom datorn. Koder och krypton, det har jag lätt för.

Alan Turing, han var besatt av att skapa en tänkande maskin.
En maskin som skulle vara så intelligent att det inte gick att säga om det var en människa eller maskinen som hade kommit fram till lösningen på ett problem.

Han var en enstöring Turing, trivdes bättre med maskiner än med människor.

Turing tyckte att människans hjärna liknar en klump gråkall gröt.
Och det gör den ju.
Det är i den klumpen allting händer."

Nina, Nina Simone, Sinnerman, var ska syndaren ta vägen, vart, ingen tar emot, ingen vill veta av. Hela den vidunderliga Sinnerman, av och med Nina Simone.

Den största och bästa komplimang jag någonsin fått, yrkesmässigt personligt bästa, och som gick rätt i hjärtat.
Det händer dag 2, år 2012, det är vid 16-tiden på Coop.
Jag går på ett vilsamt sätt, strosande, ingen prestationspanik, ingen glutenfrustration, jag är inte glutenintolerant, jag är glad. Där står jag, minding my own business, vid cornflakespaketen när jag märker att två killar, snygga unga män som säkert måste visa leg på systemet, att de iakttar mig.
Inbillning, tänker jag, de unga männen är väl bara glada att de inte heller är laktosintoleranta, jag vandrar vidare till brödet, handlar klart.
Betalar.
På gatan utanför butiken väntar de två unga männen, de väntar på mig och frågar mig om jag är jag.
Jag svarar ja.
Ovanligt tveklöst.
Sedan kommer komplimangen och hade det inte varit för yogan och för hur sund jag är (det enda överdoserar är gluten) så hade jag svimmat direkt, då och där utanför Coop.

Nu kommer det, ältandet över musiken som inte kom med.
I dag, den 2 januari 2012 är det Parchman Farm med Mose Allison.
Att Parchman Farm med Mose Allison inte kom med i mitt Vinter!

En darling killed i DN på nyårsafton, ett avsnitt som inte fick plats i Tio tankar från hösten 2011, varför tog jag bort just Exile, en darling dödad i den ord- och meningsmassaker som är vad jag gör.

Exile är ett estradsamtal på årets The New Yorker Festival, där ingen av estradsamtalarna - Aleksandar Hemon från Sarajevo, Hisham Matar, Libyen, Chimamanda Ngozi Adichie, Nigeria, och Philip Gourevitch, amerikan och författare till "We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families; Stories from Rwanda" - ingen av de fyra på podiet vill befatta sig med rubriken exil.

Alla är, eller verkar vara, eniga om det finns villkor för att få göra anspråk på att vara i exil som ingen av dem uppfyller.
Att vara i exil är att inte få återvända och att man vill det.
"Språket är författarens hemland", säger Hisham Matar.
De andra instämmer, eller verkar instämma, trots att alla fyra skriver sina böcker på engelska.
Klokt av dem.
"If Kafka hadn’t written in German he wouldn’t exist." (Milan Kundera.)

*Bild: Robert Crumb.

Aleksandar Hemon råkade befinna sig Chicago på ett författarstipendium när hans hemstad, Sarajevo, belägrades, han bestämde sig för att stanna. "Jag är stadsbo", säger han, "inte nationalist." Bor i Chicago, inte i USA, det är han noga med.

Aquarium, A child´s isolating illness är Aleksandar Hemon olidliga text om hur han och hans fru förlorar sin niomånaders dotter i en hjärntumör, han skriver om lidandets ensamhet, hur sorgen isolerar de sörjande från varandra och resten av världen, en sorg som det inte finns ord för, men som jag läser i The New Yorker, juni 2011.
Nu är det senhöst och Aleksandar Hemon sitter på podiet tillbakalutad i jeans och t-shirt och gymnastikskor och pratar om exil, om att han inte är i exil.
Han är tydlig, humoristisk, karismatisk, allt verkar vara under kontroll, bara inte händerna, Alexandar Hemons händer, de rör sig, rör sig.

Hisham Matar resonerar lågmält om skrivandet, den nedvärdering det är att säga "den här boken handlar om."
Hade man kunnat säga det hade man inte behövt skriva boken.
Att säga ”boken handlar om” är en förminskning av och en förolämpning mot verket och författaren. Matar uttrycker sig lika ovillkorligt som Thomas Bernhard, men i mildare ton, Hisham Matar är ingen Thomas Bernhard – det räcker med en.
Om exil har Hisham Matar bara en sak att säga. Exil kan vara saknaden efter en cykel när man är sex år i ett Libyen som inte längre finns.

När Chimamanda Ngozi Adichie var barn i Nigeria pratade hon igbo, igbo var talspråket, hennes modersmål.
Allt hon ville säga som barn sa hon på igbo. Sedan kom skolan och det måste sägas på engelska. Inte ens på rasterna fick barnen prata sitt eget språk, då blev det straff, det var exakt som i min gamla byskola om man pratade jämtska.
"Det finns ingenting så uncool som när när det hörs att man är från landet", säger Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria, vippar med stövlarna, leker med en vattenflaska på podiet och skrattar fast allvaret finns i allt hon skriver.

Jag tänker på ett ord.
Ordet är självgod.
Jag tycker jag låter så självgod; i tal, i text - så mycket nöjdare med mig själv än vad jag är.
Jag har alltid varit missnöjd med skillnaden på hur jag låter och hur jag är.
Tills i dag.
Den 2 januari 2012.
Självgod, bra.
God är bra, själv är bra.
Utan själv inget god.
Man måste vara det själv.
Inget rotavdrag.
God dag.

Det bästa av de små, de små bra saker som trots allt hänt mig under det stora, otroligt svåra året 2011 - jag är inte spannmålsintolerant.

Det är min immundoktor som i början av hösten föreslår att jag ska testa att äta glutenfritt ett par veckor. För att utröna om det är gluten som orsakar mina besvär.
Jag lyder.
Lider. Marginellt jämfört med det stora lidandet, men ändå.
Jag älskar spannmål, cornflakes, pasta, bröd, grovt bröd, smalt bröd, kaffebröd, råg med kumminlimpa, croissanter, kardemummabullar, müsli, allt med gluten, proteiner har jag inte särskild kärlek till.

Två veckor avstår jag från spannmål.
Två långa veckor och det visar sig att det inte är gluten som orsakar mina problem och jag känner oproportionerlig tacksamhet.

Det är nyss, i dag den 1 januari 2012 vid halvettiden, som jag tacksamhetens hela omfattning slår mig.
Jag står och hackar mandel för att rosta och lägga i müslin, en blandning av alla spannmål jag har lyckats få tag på.
Ställer en stekpanna på spisen, häller olja i pannan och honung.
Så distraheras jag, något annat händer och plötsligt luktar det brandrök från köket, oljan och honungen en svart klump som lava, jag rusar ut på balkongen med pannan och häller den rykande klumpen i en blomkruka. Vädrar och sätter på fläkten.

Jag h a r testat brandvarnaren, gjorde det före jul, tog fram stegen, klättrade upp till översta trappsteget och tryckte på den lilla knopp som ska åstadkomma tjutet som larmar om brand; tjutet kom.
Det var då, före jul, inte nu när köket är fullt med rök.

Röken lägger sig.
Jag börjar om, olja och honung i en annan stekpanna, mandeln varsamt rostad, blandad med müslin och kallnad.

En känsla av nystart, en dag full av spannmål, av möjlighet.
Jag är fri att göra vad jag vill, jag är ledig, jag kanske ser om Spike Lees 25th Hour med Edward Norton eller Margin Call med Jeremy Irons och Kevin Spacey - en thriller om nyckelpersonerna på en investmentbank under en tjugofyratimmarsperiod i början av den ekonomiska krisen.
Eller några avsnitt av första säsongen Law and Order; Criminal intent med min älsklingspolis framför alla andra poliser i amerikanska polisserier, Vincent D´Onofrio
Eller jag läser.
Lägger mig och läser Don DeLillos nya bok och ger efter för min förkylning.
Eller inte.
Duschar, klär upp mig, dricker te med någon av mina många vänner, nya vänner, gamla vänner, släktingar eller främlingar.

Intressant artikel och så lång att den räcker hela nyårshelgen och fram till påsk.

Har att göra med datasimulering, psykofarmakologi, haute couture och Gil Scott-Heron.
En mellandagsartikel Los Angeles Review of Books.

Nu går det för långt.
Igen!
Nu är det SL-remsorna, 180- och 110-kronorsrabattremsorna.
Remsorna upphör vid årsskiftet.
Det står i tidningen den 29 december 2011 med bild på remsorna.
"De som hamstrat 180- och 110-kronors förköpsremsor", står det den 29 december 2011, "ska ge sig ut i SL-trafiken illa kvickt."

Det är några dagar för den 29 december 2011, jag får min 110-kronorsremsa stämplad av en vänlig bussförare och passar på att fråga om det går att använda remsan efter nyår. "Ja", svarar den vänlige.
"Enligt den information vi har fått ska de gälla året ut."

Den 29, några dagar senare, står det i tidningsartikeln att på SL gissar man att det är relativt få som fortfarande åker på de gamla 180- och 110-kronors remsorna.
Det gissas.

Dagarna går, det är den 2 januari år 2012, jag står jag vid busshållplatsen med min gamla remsa för jag hade glömt bort alltihop.
Då kommer jag på att rabattremsan är ju för gammal, den gäller inte.
Jag rusar till tunnelbanan och frågar spärrvakten vad jag ska ta mig till.
Remsan gäller.
Hela året. Lovar spärrvakten och stämplar generöst.
Eftersom man inte kan tro på någonting, frågar jag också en spärrvakt vid T-centralen.
Remsan gäller året ut.

Jag borde bli lättad, dra den behagliga sucken av lättnad men det händer inte.
Bara illa-kvicktkänslan är kvar.

Tills det slår mig - samma uttryck på flera språk: It strikes me, ça me frappe - vad bortskämd jag är!
Helt spolierad.
Varför ska jag, vi - stockholmare, svenskar, ha det bättre än folk i andra bananrepubliker med pottig infrastruktur och framförhållning noll?
Ingen vet ändå från dag till dag, vem som äger SL; ça me frappe, it strikes me - pang pang pang pang pang pang pang.

Montage & lemurfoto: Tommy Östlund

Julevangeliet Lukas 2: 1-20
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första
skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.

"Hopp är inte optimism. Det är inte en övertygelse
om att något kommer att gå bra, det är en visshet om att
något har en mening - utan hänsyn till hur det kommer att gå."

Vaclav Havel, ur Fjärrförhör, övers Karin Mossdal.

"Att ett parti eller ett företag tar hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende är inte fel i sig". Säger Karin Wanngård, oppositionsborgarråd.

Fel fel fel, det är så fel det kan bli.
Ett parti är inte samma sak som ett företag, ett politiskt parti som måste ta hjälp av ett pr-bolag för att öka sitt förtroende har inget förtroende för väljarna och inga visioner.

Det finns inga politiska alternativ.