Det brinner i förorterna, Frankrike, 2005

Arbetslösa ungdomar bränner bilar på nätterna, köpcenter, daghem, skolor, de vill bli respekterade, men det som händer är att de islamistiska fundamentalisterna drar nytta av situationen och att inrikesministern, Sarkozy, vinner röster.
Det är som vid ghettoupploppen i Watts 1965, en krutdurk exploderar, det gick inte bra i Watts, hur ska det gå nu?
Bränderna kommer inte att upphöra förrän Sarkozy avgår, säger ungdomarna och kräver inrikesministerns ursäkt och avgång.
Sarkozy kommer inte att avgå. Inte Sarkozy. Fällan slår igen.
Sarkozy glider som en såpad ål mellan förorter och TV-studios, Sarkó lovar hårdare tag, lag och ordning, Sarkozy kommer inte att avgå.
Det är mycket otäckt att se Nicholas Sarkozy övertyga om det.

Föräldrarna till de två ungdomar vars död är inledningen till det som nu händer vädjar om att gängen ska lugna sig, de religiösa ledarna vädjar, borgmästarna vädjar, det vädjas men så lätt släcks inte bränderna, det är outhärdligt, det händer igen.
Fällan smäller igen.

Det är hemma hos dig det brinner Mohammed, Ali, Warren, Youssef, Mounir och Patrice.
För det är ju sina egna grannars bilar ungdomarna sätter eld på - inte regeringens, femhundra bilar per natt. Bussarna som sätts i brand är de bussar som deras föräldrar är beroende av och det är deras egna småsyskons daghem och skolor som brinner och inte palatsen där besluten om nedrustning av närpolis och social service beslutas. Den nedrustning som är det verkliga våldet, de som får betala för nedskärningarna är aldrig de som skär ner.
Våldet kommer som alltid uppfrån, våldet kommer från toppen men det våld som syns, som kallas för våld, är det hjälplöst självuppbrännande våld som försiggår utanför centrum, i förorten, i botten på samhällspyramiden, längst ner.


Några systrar till de våldsamma uttalar sig i Le Monde:
»Våra bröder, dom är kameleonter, snälla hemma, men fruktansvärda
ute. Dom kan uppföra sig fint inför föräldrarna. Men när dom är ute är
det inte samma person som hemma.«
»Vi har inte blivit uppfostrade likadant som våra bröder. Föräldrarna
är mycket strängare mot oss flickor. Dom tror inte att pojkarna har gjort något förrän dom blir arresterade.«
»När en kille är med sitt gäng, då gör han vad som helst, som att kasta
molotovcocktails. Ensam skulle han aldrig göra något sånt.«
»Dom måste hänga med, deras renommé står på spel, deras stolthet.«
»I ett gäng, det behövs bara att någon säger – du törs inte, och den
andra måste göra det. Annars är han död här i våra förorter.«
»Skillnaden på dom som bränner bilar och dom andra, det är en fråga
om hur föräldrarna har uppfostrat dom. Fast mest handlar det om kompisarna.
Det handlar om vilka du är med, det ändrar allting.«
»Dom vill synas. Och det har ju gått bra.
Beviset är ju att ni journalister, ni är där allihop, varenda en.«

Bronkit, allergi, deadline, men ändå.
Carrickfergus med Van Morrison och Chieftains.

När jag har bronkit, kikhosta, halsfluss och deadline och det alltså inte kommer något nytt på finistere.se - gå till www.bodilmalmsten.se

Där informerar webbredaktör Erika Winther om vad som händer i den stora bodilmalmsten.se-världen, estradsamtal, texter, pocketutgåvor av böcker som finns och releaser av nya böcker, som den nya och sista loggboken Till Venedig igen! Till Wales! Till Berlin!

Håll ögonen på Vattenfall, det är bara början.
Det är inte början på Vattenfallsaffären, den har SvD Näringsliv följt hela tiden, men det är början på nästa akt.

För övrigt tycker jag det är dumt att ekonomibilagan är skär, nu ser det ut som just another finansbilaga och inte som en sammanhängande del av nyhetstidningen där även en ekonomisk idiot kan förstå hur det hänger ihop.

Något så hjärtlöst.
Där passerades gränsen för besparingsraseriet, det står på DN Debatt i dag, 20 april, 2013.
Debatt?
Nej, ingen debatt.
Det är ingenting att debattera.
Det har gått för långt, Filippa Reinfeldt, Stockholms läns landsting, och VD;n för Ersta diakoni, Stefan Nilsson.
Ett döende barn är inte en brukare.

Foto/detalj:
Jan-Erik Henriksson/Scanpix

Semikolondagen, det var den 16 april.
Alla som mår dåligt, känner sig fel, har svarta tankar, skulle den 16 april rita ett semikolon på insidan av handleden. Så kunde man se på andras semikolon att de mådde dåligt och hindra dem att göra slut på sina liv.


Ett semikolon är inte en avslutning på meningen; med semikolon sätter man inte punkt.
Semikolon betyder: "Fortsättning följer; det kommer mer. Det är inte slut än; nu börjar det"

Pirate Jenny med Nina Simone.

När jag är bortrest tar jag inte del av några nyheter.
Jag reser bort från allting, det är det som är meningen med bortrestheten.
Jag kommer hem, får veta att Margaret Thatcher är död och att romerna som tigger i Stockholm ska vräkas eller är vräkta (av Kronofogden med hjälp av polisen) från soptippen där de bor (har bott) i sin obeboeliga husvagn.

Thatcher, den dementa damen, är död, men det onda den så kallade järnladyn gjort världen lever och frodas.

Ett exempel på Thatchers värdering av framgång och misslyckande:
"A man who, beyond the age of 26, finds himself on a bus can count himself a failure."

Någon miljövän var järnladyn inte heller, men det hade väl ingen som trott. De romska tiggarna hade hon bara slängt på soptippen och bränt upp.

Min noggranna redaktör, Maria Westin, tycker det var hårt att säga det med "bränt upp" om en död person.
Eftersom Maria W är en klok person med bra omdöme, tänker jag en gång till.
Jag tänkte redan innan jag skrev det, får man skriva så?
Det är hårt.
Men den bestående skada Margaret Thatcher har tillfogat mig och mina samhällen är hårdare.
Det får stå.

Jag kommer aldrig att lära mig bo på hotell.
Alltid rädd att personalen ska bli arg. Med rätta bli rasande.
De bäddar min säng och byter mina glas, snart kommer de att skjuta mig som i Sjörövar-Jennys sång av Kurt Weill och Berthold Brecht.

Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…


*
Se Hotellboendet II
Det vill säga lyssna.

Nu vänder jag ryggen åt svensk politik en vecka.
Sverige får klara sig självt fram till helgen.
Var rädd om dig nu, svenska folk, bli inte sjukt eller arbetslöst, ät mycket grönt.
Mamma kommer på söndag, hej hej.

"...försäkringskassan har sedan en tid tillbaka blivit extremt restriktiva i sina bedömningar
...handläggarna har mycket väldigt detaljerade riktlinjer att hålla sig till i sina bedömningar (om stöd till personer med funktionsnedsättning) till exempel om man klarar av att föra ett bestick till munnen eller behöver hjälp på toaletten.

Hur mycket för långt kan det gå innan det har gått för långt?

Cervenka!

Det här med glad påsk, jag är fortfarande så kristet präglad att jag tycker man ska vänta med det tills på den tredje dagen när Kristus enligt legenden är uppstånden från de döda och på banan igen.

Rubrik:
HD prövar gay-äktenskap.

Är det Högsta Domstolen själv som prövar på att ingå gay-äktenskap, eller?

Eller bara jag som tycker att notiser i svensk press har blivit väldigt sloppy, sloppy?

Ser köttartikeln ut som vore den illustrerad med Ola Billgrens målning eller är det bara jag som är sedvanligt lättroad?

SvD Näringsliv, söndag 24 mars.
Ingress i papperstidningen:
Känsligt utspel. Bakvänt och feltänkt.
Michael Treschow får svidande kritik för sitt utspel
om att börsbolagens styrelser borde sköta nominering
av nya ledamöter.

"Rör inte svenska modellen, Treschow"

Familjen Tejp är upprörd. Som tur är har mamma Tejp sett till att ta copyright på varumärket©Tejp.
Nu blir det rättegång, sextejparna, det så kallade Paret Tejp, har inte en chans.
Familjen Tejp kommer att få ett kolossalt skadestånd, så mycket pengar att det räcker i hela deras liv.

Det låter som en dröm, fortsättning följer.

Det finns två ex av skrivboken i Stockholm,
de finns på Papercut på Krukmakargatan 24.
Ny upplaga kommer i nästa vecka. Om inte påsken kommer emellan, på den tredje dagen uppstånden och boken kommer efter påskhelgen.

"Om någonting ersätts med ingenting uppstår ofta någon form av tomrum."

Det är den 19 mars 2013, barnmorskor demonstrerar utanför Landstingshuset i Stockholm.
Barnmorskorna anser att gränsen är nådd, vården är inte längre säker för de födande mammorna och deras barn.
Filippa Reinfeldt, sjukvårdslandstingsråd:
- Vi tycker att vi har en väldigt god förlossningsvård.
Barnmorskorna:
- Hör du inte vad vi säger, det har vi inte!
Filippa Reinfeldt:
- Ni gör ett fantastiskt jobb och vi hör er frustration.

Några konkreta löften om förbättringar ger inte Filippa Reinfeldt.

Häromdagen tvingas en av barnmorskorna och hennes kollega förlösa tre barn inom loppet av 21 minuter.
- Ett av barnen hade mycket låg puls och det var rena turen jag hann in dit och upptäckte vad som höll på att ske.

Vad Filippa Reinfeldt säger om det förtäljer inte artikeln i DN Stockholm. Hjärtat brast väl på reportern, Annika Folcker Aschan, som det brister på mig när jag läser det.

"Överklagande om Slussen hemligstämplat

Stockholms stad har belagt sitt överklagande om Slussen med sekretess.

Sedan mark- och miljödomstolen underkände planen för Nya Slussen (ständigt dessa Nya för att skyla över att det är samma gamla formuleringsprivilegierade härskartyper som
vanligt) har alla inblandade väntat på att staden skulle överklaga beslutet.
Framför allt har man väntat hur överklagandet skulle vara motiverat.
Beslutet har skjutits upp gång på gång.
Men i går fanns det plötsligt med på föredragningslistan till onsdagens möte.
På listan står det med fet stil:
Sekretess enlig OSL 19 kap 9§...
OSL betyder Offentlighets- och sekretesslagen."

Paragrafen som Stockholms stad hänvisar till lyder:
"Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för en myndighets räkning med anledning av myndighetens eller ett statligt eller kommunalt företags rättstvist, om det kan antas att det allmännas eller företagets ställning som part försämras om uppgiften röjs."

DN Stockholm, 19 mars 2013.

De som skriver paragraferna (och de flesta andra som skriver offentligt) behöver min bok om skrivkonsten: Så gör jag, konsten att skriva.
Tyvärr är den slutsåld, men nästa upplaga är på väg, bara att förbeställa från bokhandel och förlag.

Slussenfoto: Tommy Östlund

Hur jag än lade tidskrifterna, hur ljuset än föll, från höger, från vänster - hur jag än riktade kameran, en Nikon med automatisk skärpeinställning, hur jag än klickade blev det oskarpt.
Inte för att jag inte kan hantera digital teknik, jag bara rådde inte på motivet.

Hittar den här bilden när jag rensar bildbiblioteket. Vet inte vem som har gjort och i vilket sammanhang, titel: ff_causation2_f
Om den som gjort den ser att jag visar den, ställ inte till upphovsrättsrättegång nu.
Dela med dig, s´il vous plaît, if you please.

Jag letar efter titel på loggbok 5, den sista av mina loggböcker.
Sista, inte senaste.
Sista betyder att något är definitivt avslutat. Senaste att vad som helst kan komma efteråt.

Den femte loggboken är min sista loggbok, men min sista bok är den inte. Inte om jag får leva så länge jag vill, lika länge som Job i Gamla Testamentet, etthundrafyrtio år. Minst.

Men vad ska den heta?
Jag googlar och söker bland mina böcker, de som jag skrivit och de jag inte skrivit eller varit inblandad i.
Jag letar i Gamla Testamentet, jag letar bland låtar jag älskar, söker igenom texter av Tom Waits, Bob Dylan och Fattaru.
Jag lyssnar på Leadbellys Where did you sleep, inspelad i New York samma år som jag föddes i en by i nedre Norrlands inland och fjälltrakter.

Black Girl, sjunger Leadbelly, inte My Girl som Kurt Cobain på Nirvanas Unplugged. "Where did you sleep last night", vrålar Kurt Cobain. "Where did you sleep" sjunger han som om det gällde livet.
Det gäller livet.
"You might as well live", det var Dorothy Parker.
Resumé.
Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren´t lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.

Men jag vill ha glad enkel livsbejakande inte negativ utan framtidsförhoppningfull utan att det låter mindfullt, det får hellre låta mindless bara det låter bra. En dikttitel som titlarna på de tidigare fyra loggböckerna? Men titeln på den sista kanske ska vara entydig och rak - pang på och exploderar det fast på ett positivt sätt? En knytnäve som skjuts ut och slår ut i en bukett påskliljor? Det låter Majakovskij och Majakovskij har redan varit med.
Sov på saken, säger de som sover, sov på saken så kommer du på det.
Men om man inte fungerar så? Utan måste läsa igenom alla böcker, hela världslitteraturen, Shakespeare och Charles Bukowski, för att vara säker på att man inte missat något.
Och ändå inte hittar någon titel till sin bok.
Vad gör man då?

Den som vill blir rik på att tigga får välja en annan livsstil på en annan nivå. Sponsring är ett tips, den som vill bli rik av att tigga får vända sig till Vattenfall, inte sitta utanför ICA på Torkel Knutssonsgatan och frysa.

Nåd & Onåd Idioternas bok, det är min diktsamling från 1989 som fick en egen kolumn med beröm av sportskribenten Mats Olsson i Expressen.
Det är sådant en ex-poet aldrig glömmer.
Mats Olsson skrev att han inte brukade läsa dikter men Nåd & Onåd Idioternas bok hade han sträckläst.
Ungefär så, jag har Mats-Olsson-klippet kvar men var?

Nåd & Onåd Idioternas bok är skriven som en pjäs.
Den blev pjäs, det var i början av 1990-talet på den numer till lyxlägenhet förvandlade teatern Plaza på Odengatan.
Det kom sig av att regissören Christian Tomner ville att jag skulle skriva en pjäs för Thorsten Flinck och Stefan Sauk och jag inte kunde det. Tomner läste då Nåd & Onåd Idioternas bok och föreslog att vi skulle ta den i stället.
Och det gjorde vi. Men inte med Flinck och Sauk, utan med Teater Bouffons, en så kallat fri teatergrupp, som Thorsten Flinck hade varit med i, men utan Thorsten Flinck som redan då var någon annanstans.

Jag läser Nåd & Onåd Idioternas bok för första gången sedan 1980-talet och den känns som skriven i dag. Utspelas i ett köpcenter där en massa idioter irrar runt "handlar/ eller inte handlar"...
Idioterna i boken är vanliga personer men utan pengar och när de har pengar är pengarna inte till någon glädje.
Den enda skillnaden mellan 1989 och nu är att Nåd & Onåd Idioternas bok känns sorgsnare.
Mer vemodig, ångest inför hur det är, mer hjärtklappning.
Nuet, som det ser ut nu, som det känns, är mer likgiltighet, mer med ryggen åt och blicken i displayen på iPhonen. Mer någon annanstans än där man är.

Ur Nåd & Onåd Idioternas bok:

SORG, EN SÅDAN SORG i centrum
Handla eller inte handla, varje dag den andra lik
en sådan sorg -
SLIT HJÄRTAT UR MIG
SLÄNG DET I EN FRYSDISK
en sådan sorg
*****
35 TON MÄNNISKOR
en sådan smärta att fördela rättvist -
var och en väger ca 70 kilo.
Räkna ut hur man fördela smärtan jämt
med 8 decimaler *****
SER DU STJÄRNAN i det blå?
Har alla sett den?
Spräng den!

SÅ GÖR JAG konsten att skriva, min skrivbok (läsbok, gör-inte-som-jag-bok, livsinsikts&kunskaps&erfarenhetsbok) är slutsåld.
Hela förstaupplagan slut.
Kan finnas kvar i bokhandlar som varit kloka nog att köpa in och ha i lager.
Tills vidare finns den alltså inte att få tag på, inte ens på de stora nätbokhandlarna som adlibris och bokus.

Förlaget Modernista har beställt ny upplaga, det dröjer ett par veckor innan den boken finns igen.

Modernistas Pär Sjölinder frågar mig om jag är förvånad över att min bok i dagens trängda läge för kvalitetslitteratur (han uttryckte sig inte så, men man kan tolka det så) skulle sälja slut på så kort tid.
Om jag hade trott!
Jag trodde den skulle sälja slut på en vecka, att den självklart skulle få Augustpriset för faktabok och att den skulle vara utvald till årets bok på varenda kultursida från Ystad till Haparanda, Stockholm inkluderat.
Men inte.
Alla har fel.
Utom mina läsare.
En vacker dag ska jag skriva en kärleksdikt till mina läsare.
Det måste bara komma en dag som är tillräckligt vacker.

Uppslag i Svenska Dagbladet den 6 mars, rubrik:
"Nya Kiruna ska bli en mönsterstad." Men det vinnande förslaget till det Nya Kiruna heter inte Nya Kiruna.
Nej.
Det vinnande förslaget heter "Kiruna 4 ever".

Spalten till höger på samma uppslag i Svenska Dagbladet är en språkspalt, rubrik:
"Lagstiftningen ger hopp för svenskan."

Om lagstiftningen är på det svenska språkets sida är titeln på det vinnande förslaget olaglig och kriminell.
Det är kriminellt. Inte att blanda engelska och svenska, det går an, men det gäller som alltid att göra det nytt och göra det bra.
"Kiruna 4 ever", något så fånigt.
Om jag bodde i Kiruna skulle jag flytta till Nattavara, Kvickjokk eller Lycksele.
Om det fanns jobb där, om jag hade råd.

Att det står "Kiruna 4-ever" med bindestreck på första sidan av tidningen gör givetvis inte saken bättre.

Patienten & prislappen, avsnitt 4 av Maciej Zarembas reportage om vårdens destruktiva systemskifte, Hur mycket oro tål en människa?

Göran Hägglund, den för vårdkatastrofen oansvarige ministern, beklagar sig över frågor som borde ställas till Sveriges kommuner och Landsting, SKL, för att det är SKL som är ansvarigt för vårdapparaten, men SKL kan ingen komma åt.
Det finns inget subjekt bakom Sveriges unika decimering av vårdplatser. Ingen att ställa till svars, ingen att utkräva ansvar för katastrofen av. Utom en som heter Eriksson och är landstingsman och det enda synliga subjekt som Zaremba lyckats gräva fram ur hela SKL.

"Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som "en ideell förening", är den stängd för medborgerlig insyn men med ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn."

SKL verkar vara ett vårdapparatens Ku klux klan, ansiktslösa skräckfigurer vars mål är utplåning av olönsamma gamla och andra sjuka utan pengar.

Varje svenskt vårdoffer har sin skräckskildring av hur det är att fastna i vårdapparaten, väntrummen med de blåa skoskydden, väntetiderna, skumrasket fast det är dag och mottagningar som aldrig går att nå per telefon.

När man sitter i vansinnets väntrum är det lätt att tro att det är man själv som blivit galen. och fastna i Catch 22.
Catch 22 är en bok där bombningen av Dresden under andra världskriget beskrivs, hur bomberna faller, hus blir grus och det är amerikanska stridspiloter som styr bombplanen. Catch 22 innebär att den som är klok blir galen när vansinnet råder och bara den som är riktigt galen är övertygad om att vara klok.
Avsnitt 3.

Att Maciej Zaremba aldrig fått så många mejl som under artikelserien Patienten & prislappen beror på att vi behöver någon som bekräftar att det inte är vi som galna utan vårdapparaten.

Vi tog pressbilder för Så gör jag, boken om skrivkonsten.
Det var Lars Sundh, den internationellt efterfrågade formgivaren, och jag.
Det var på en lekplats.
Det låg en chockrosa boll där övergiven.
Jag hade min franska kappa, märke Comptoir des cottoniers, det enda ytterplagg jag har efter den stora källarförrådsstölden i juni 2012.

Jag tog upp den ensamma bollen.
Min mormor i Norrland kunde bolla med apelsiner, hon kunde hålla fem apelsiner i luften, så jag tog upp bollen och medan jag försökte hålla den i luften tog Lars Sundh några bilder.

Översättning Ulla Bruncrona, förlag Louise Lindfors, boken finns att köpa där böcker säljs, säg bara Säg ifrån! och betala.
Det är en liten bok, men det är bara som den ser ut.

Indignez-vous! av Stéphane Hessel, den gamle motståndsmannen som besökte Utländsk författarscen i Stockholms Kulturhus hösten 2011, han var mycket gammal redan då.
Han var otålig, sa han i Stockholm, och trött. Inte trött på livet, bara trött på att hålla på.
Ändå kom han.
Direkt från New York.
För att hans bok Indignez-vous! kom ut på svenska; indignationspamfletten där han uppmanar oss - var och en - att säga ifrån när vi stöter på det som är fel, orättvist och människofientligt.
Stéphane Hessel säger, han kommer alltid att säga det för det står i boken:

"Jag önskar att alla - var och en av oss - finner sin egen anledning att protestera...
Gör motstånd och du blir del av historiens flod."

Det var på Kulturhuset i Stockholm, Hörsalen, i torsdags 21 februari.
Det var Eric Schüldt och jag.
Det var På djupet, en och en halv timmes samtal och det gick bra.
Bra stämning, bra publik.
Efteråt, lite boksignering.
Flera som ville ha boken signerad hade med sig sitt eget redan lästa exemplar av Så gör jag.
Det är nu jag blir rörd.
I min bok finns det flera bilder där man ser hur böcker ser ut efter det att jag läst dem, tjocka av post-it-lappar.
Och nu visar det sig att mina läsare gör likadant.
Jag har lyckats vidarebefordra min personligt praktiska erfarenhet - inga understrykningar i böckerna mer, inga så kallade hundöron.
I stället de praktiska post-it-lapparna enligt min modell.

Don´t mourn
Organize!!
Att det alltid måste vara på engelska, men ok:
Sörj inte
Organisera!!

Var är Ebba Grön, var är Imperiet, var är Fattaru när man bäst behöver dem?
Vad kommer att hända med biblioteket nu, det fina biblioteket i Härnösand som jag var med om att inviga, det kan ha varit år 2000.
Ska Mittuniversitets våningar i biblioteket stå tomma nu?
Det är ingen fråga, bara undrar.

NU

räknar de höga herrarna och damerna med att det ska blåsa över.

"Det här är bäst på längre sikt".

Som när man säger till barn:
"Det där kommer du att förstå när du blir stor."

Foto: Bengt Johnsson, Härnösand
Mitt barndomshem i Nedre Norrlands inland och fjälltrakter.

Målning: Anders Åberg.

Det kom ett mejl från Härnösand:

"I Härnösand är det stridslystet. Vet inte hur bra det synts i riksmedia - tyvärr känns det nedtystat - men en liten universitetsstyrelse i Stockholm har oenigt beslutat sig för att lägga ned Mittuniversitetet i Härnösand och flytta det till Sundsvall.
Där det inte får plats.
Där eleverna inte får plats.
Där distansstudenterna inte får plats.
En av de som bestämt är med i styrelsen i det bolag som äger fastigheterna i Sundsvall där han tycker de ska vara i stället. Styrelsen är oenig och ska snart avgå men de får bestämma något som förstör från Sundsvall till Umeå och egentligen mer, mindre städer överallt, allt ska centraliseras, alla ska till en enda stad eller högst ett par stycken. Det är ett förakt mot människors fria vilja och friheten att bo där man vill. Och att alla som vill ska få utbildningen.

Min stad är överkörd.
De bestämmande skyllde på pengar - att man behövde spara 5 miljoner.
Men genast, så fort Härnösand fick veta något - månader efter det att Sundsvall visste - hittade man lösningar som skulle spara inte 5 utan 6 miljoner. Dessutom ritningar på nya, fina arkitektlösningar och hållbara system.
Universitetsstyrelsen säger då att Härnösand inte är tillräckligt attraktivt för studenterna.
- Hallå, säger vi, staden rankas högst av studenterna själva.

Det här är, förutom mygel, exempellöst dålig timing för äntligen har Härnösand stigit som en raket i näringslivsindex, hur vi som jobbar här uppfattar staden.
Det är ett uppsving på gång och så tar de 180 jobb rakt av och hundratals fler i framtiden.

Det enda bra är att Härnösand har vaknat och säger ifrån.
2 500 personer protesterade på 4 våningar i biblioteket. I kväll var hundratals på ett möte om Härnösands framtid.

Det dumma är att det håller på att bli en väldig polarisering - folk ger upp tanken på att vara en del i Sverige och samarbeta söderut utan börjar titta enbart mot Övik och Umeå.

Torbjörn Fälldin har sagt att han ska lämna tillbaka hatt och ring, han var med och grundade."

Jag lämnar tillbaka min doktorshatt, jag är också hedersdoktor på Mittuniversitet; det är jag och Torbjörn Fälldin.

Fel.
Det är inte alls bara jag och Torbjörn Fälldin.

Foto Fälldin: Maria-Thérèse Sommar, bearb. B.M.
Foto B.M: Privat

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, loggbok ett:
Jag ser fjärde säsongen av The Shield, vad kan jag säga?
Att Shawn Ryan, The Shields skapare, är vår tids Shakespeare?
Att The Shield är ett konstverk som Hamlet? Som På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust,
Montaignes essäer, Rembrandts självporträtt, Wislawa Szymborskas poesi och Werner Aspenströms.

Är Shawn Ryan ett isolerat geni, ännu en av dessa tröttsamma stora vita män?
Nej.
I all information om serien betonar Shawn Ryan lagarbetet, skådespelarna och de andra medarbetarna bekräftar - arbetet med serien är solidariskt underkastat slutresultatet.
Det är inte fråga om ego, det är helheten som är det väsentliga.
När Shawn Ryan talar om sitt arbete med The Shield säger han aldrig "jag", han säger "vi":
"We did this, we decided that... We did this thing... we didn’t feel that..."
We, we, we, säger han.
Vore jag kritisk skulle jag säga att "vi" inte kan känna likadant, det finns inget sätt att kontrollera vad någon annan känner.
Men jag är inte kritisk.
The Shield är ett kollektivt konstverk.
Wow !

Ur Kom och hälsa på mig om tusen år, loggbok två:

The Shield är tillbaka i DVD-spelaren, jag är tillbaka i The Shield.
Jag röker inte, jag dricker väldigt lite jämfört med vad jag skulle vilja, jag tar inga droger utom The Shield, jag har inga gudar utom The Shield.
"Don’t matter how many times you get burnt, you just keep doin the same." (Bodie i The Wire.)
The Wire är inte The Shield.
The Wire är The Wire och genialiskt på sitt The Wire-sätt.
The Shield är The Shield.

Jag rekommenderar inte The Shield.
The Wire rekommenderar jag, se The Wire, se om The Wire, The Wire åldras inte, The Wire är otäckt aktuell och ohyggligt bra.
Se The Wire, säger jag, jag lovar att du kommer att tycka att den är bra.
The Wire rekommenderar jag men inte The Shield.
Den som vill se The Shield ska veta att The Shield ser man på egen risk.

Bild:
Anwan Glower - Slim Charles, Proposition Joes närmaste man i The Wire.

Varför jag drar fram The Shield och The Wire igen?
För att jag går och retar upp på mig hur Kevin Spacey & Co försöker göra Shakespeare av House of Cards.
För att hur de än anstränger sig, hur mycket Kevin Space än stirrar in kameran, hur mycket han än tar i - det bara blir som det blir när man tar i för mycket.
Ansträngningen känns och det får den inte.
House of Cards försöker vara Shakespeare, det är inte Shakespeare.
Till skillnad från The Shield.
I The Shield märks inte ansträngningen, det ser lätt ut, hårt och självklart, dialogen kommer ur personerna, karaktärerna driver spänningen.
Karaktären styr ödet, det är som hos Shakespeare, det är vad som gör The Shield till Shakespeare i vår tid.
The Wire) också.
Medan House of Cards bara är just another tv-serie.

Jag drar upp persiennerna. Vitt igen, vackert och vitt. Det känns lätt.
Jag läser morgontidningen.
Svart, svart, svart:
Nioårige Hinouk är född i Sverige - nu utvisas han.

Jag läser ett Aftonblad.

Jag tänker på en bok av korruptionsdomaren Eva Joly, den finns inte på svenska men funnes den skulle titeln vara:
Är det i den här världen vi vill leva?

Eva Joly kämpar vidare med sin korruptionsbekämpning, vad gör vi?

Vissa gör soppkök.
Lova Olsson rapporterar i Svd: Snabb åtgång på värmande mat.
- Folk - hemlösa, utsatta, bortglömda - är hungriga. Snälla, hjälp till, vädjade initiativtagaren Foujan Rouzbeh till Soppkök Stockholm i Björns trädgård.
- Det här är en politisk aktion mer än något annat, det handlar inte om välgörenhet. Situationen är akut, och något måste göras.

Även politiker var inbjudna till mötesplatsen på Södermalm.
Ingen kom.
- Vi fick svar att ingen av dem "med så kort varsel" kan komma hit. Jag fattar inte hur man inte kan avvara en kvart av sin tid", säger Foujan Rouzbeh.

Enligt Socialstyrelsen har hemlösheten i Sverige ökat. Den senaste kartläggningen visar att 34 000 personer saknar bostad.

Jag läser Maciej Zarembas första artikel om priset på vården i Sverige.
Det är som alltid med Zaremba, han bevisar att det som händer oss inte är inbillning, överdrift, mardröm eller en hallucination.

Jag har skrivit mycket om mina möten med svensk vård. Som anhörig till en person i behov av psykvård, som psykvårdad själv, psykvården verkar oföränderligt galen, men när jag kommer tillbaks till Sverige efter tio år i Frankrike visar det sig att resten av vården gått samma väg.

Ur loggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag:

För varje vansinnesdrag av de styrande blir jag mer och mer rasande, ett raseri som jag inte vet vad jag ska göra med.
Nu är det husläkarvården, mitt hjärta slår dubbla extraslag; den svenska så kallade husläkarvård, som jag, tack vare mitt svenska personnummer, fått tillgång till, jag är under utredning för hjärtat, magen och lungorna.
Utredning heter det, som om jag med mina extraslag, lungorna och magen, hade begått ett brott. Utredningen sker på olika sjukhus, olika läkare varje gång, men det är husläkaren som ska samla ihop resultaten och informera patienten, i det här fallet jag.

Jag ringer vårdcentralen och ber receptionisten - på grund av de många utredningsresultaten - att få boka längre tid än de givna tolv minuterna.
Det går inte.
- Ingen får mer, säger hon.
Som om jag krävt särbehandling.
Som om jag borde vara tacksam över att alla andra behandlas lika illa som jag.

Jag vill skriva, ringa, mejla till de för vården ansvariga, fast jag inser att sådana inte finns.
Jag vill anmäla de för vården oansvariga för sin försumliga frånvaro, men jag har inte mitt flyende liv till priset av den sortens process.
Mina svenska vänner är inte förvånade, det är som med SJ, lokaltrafiken.
- Vården är sjuk, man måste ha tur.