Köp en bil.
Är det en bra bil.
Det är en bil.
Jag vill ha en bil.
Inte en hip-hop-bil .
Nej en Jaguar. En liten sportbil. En stor sportbil.
En bil bara.

Inga palmer.
Köra bil - det är väl som att cykla.
Kan man det så kan man det alltid.
Förlorar aldrig känslan, 140 på betalmotorväg i Frankrike, fri fart på Autobahn. Eller 110 i Sverige, inga riskabla omkörningar, Tell Tale Signs - The Bootleg Series vol.8 med Bob Dylan och ekorrhjulet är så långt borta som det kan bli.

Jag går till Pressbyrån och lyssnar på Bob Dylans tre versioner av Dignity.
Jag lyssnar på Dignity ensam med min mini-iPod.
Värdighet.
Jag tänker på Dylan, på Leonard Cohen, gubbar som sjunger om kärlek och värdighet.

Hur gör man för att åldras med värdighet.
Vad är värdighet?
Vad värdighet är:
Att inte göra sig till.
Att inte försöka vara någon annan än den man är.
Övermäktigt.
Nej
inte övermäktigt.
Ett uppdrag man fick när man föddes.
Av sig själv att vara sig själv.
Dag efter dag, år efter år.
Att orka det.
Att vara nöjd med det.
Inte nöja sig.
Vara nöjd, säger jag.
Lycklig med min lilla iPod.
Jag har tre.
En silverfärgad, en turkosgrön och en violett.
Jag har verkligen allt.

En lång lång dag vid tangentbordet.
Nu ger jag upp, tänker jag vid fyratiden.
Men jag ger inte upp.
Jag ville bara inte inse att jag alltid måste börja från början.
Ta med allting, gå igenom allting, testa allting, göra det från början, göra alla felen.
Ingenting till godo.
Ner i saltgruvorna.
Jag måste ju genomföra det här miljonprojektet, ännu ett miljonprojekt igen och igen.

Jag har bestämt mig för att pressa in mitt författarliv på ett par timmar.
Det måste gå.
Jag har tränat.
Men det hjälper inte.
Allting är första gången.
Ingen rutin.

Igår en trettioårig journalist - runt trettio - som skriver i sin spalt i en aftontidning om hur rutinerad han blivit.
Hur bra han kan prostituera sig.
Göra gesterna, skriva det förväntade utan täckning av kärlek.
Vilken ensamhet, tänkte jag.
Utan kärlek är det ju ingen där.
Tomt.
Stackars han.
Det råkade vara en han.

Det är Pride-vecka i Stockholm.

Alla människor är både och.
52 veckor per år.
Annars är de inte människor.
Har inte täckning för att kalla sig mänskliga.

Min internetleverantör har inte täckning för nätavgiften som
faktureras mig.
Jag har inte skrivit kontrakt på någon nätavgift.
85 kronor i månaden i nätavgift.
Jag har inte bett om det nätet, jag är en fri människa.
Inga nät.
Ingen grupptillhörighet.

Krig börjar med grupptillhörighet.
Ekonomi och grupptillhörighet.
"Jag vill ha ditt."
"Men det är mitt."
"Inte nu längre."
"Jag slå ihjäl dig."
"Då slår jag ihjäl dig först."
Alla slår ihjäl varandra på samma gång.

Pride-vecka, det är ju inte klokt.
51 veckor på året utan stolthet.
Ingen dignity?

Somebody got murdered on New Year´s Eve
Somebody said dignity was the first to leave
I went into the city, went into the town
Went into the land of the midnight sun

Searchin´ high, searchin´ low
Searchin´ everywhere I know
Askin´ the cops wherever I go
Have you seen dignity?

De röker, de dricker
de är tillbaks på reklambyrån i all sin vuxet gammaldags glamour.
De får In Treatment med Gabriel Byrne att verka barnprogram, ett välmenande och bra barnprogram med strålande skådespelare men ingenting som kräver varningen före Mad Men:
This program contains adult content and situations.
Viewer discretion is advised

Självcensurerande hemsida?
Jag skriver en lång insiktsfull text om sex, sex och musik men när jag lägger ut inlägget, försvinner det.
Jag hade skrivit om sex i musik, musik som oskiljbar från sex, om Leonard Cohens Chelsea Hotel där han så felaktigt sjunger om sig själv och Janis Joplin - we are ugly, but we have the music, ingen som har musik är ful, inte Van Morrison, The way young lovers do, särskilt inte Van Morrison, lika lite som Kurt Cobain, Where did you sleep, jag hade skrivit om skillnaden på Billie Holiday och Amy Winehouse, jag hade avslutat med Glenn Gould, Månskenssonaten.
Och så raderas hela jävla texten ut och det blir bara de här raderna kvar.
Och musiken.

Det regnar i Stockholm, blött, grått, fint regn.
Jag står och stryker.
Tänker.
På sanningar som inte ändrar på någonting.
"Först när man har byggt huset, vet man vad man hade behövt veta för att börja bygga det."
Sanning som går att tillämpa på allting och som inte ändrar på någonting.

Jag har ny mobil.
Allting är annorlunda än på den gamla, det vill säga dumt och dåligt och inte bra.
Men man både hör och hörs bättre i den nya.
Det låter som om både man själv och den man pratar med använder väldigt hög röstvolym.
Ungefär den volym som människor på ute på stan, på samfärdsmedel, torg, i varuhus och annan offentlig miljö, använder när de talar om intimt privata angelägenheter eller avslöjar affärshemligheter i mobiltelefon.
Inte att man skriker, bara att ljudet är väldigt högt.
Min vanliga ursäkt för att slippa långa mobilsamtal för att jag inte hör gäller inte längre.
På den nya mobilen finns i stället en funktion för simulerade samtal som heter Falskt samtal.
Funktionen innebär att brukaren kan spela in en falsk samtalsröst och lagra och ställa in en timer så att det falska samtalet kommer när man har blivit uppringd av någon som man inte vill prata med.
Men att säga att man har ett annat samtal - hur äkta samtalet än är - är ju att säga att den som redan ringt är mindre viktig än den som ringer och det är ju lika fräckt som att säga rent ut att jag vill inte prata med dig.

Gott och ont, tänkande datorer, internet, känslor, lycka och artificiell intelligens - en enormt lång utläggning som går ut på att man kan få en maskin att - artificiellt - uttrycka lycka.
Men att få maskinen att känna lycka - nä nä nä.
Lycka är en känsla och känslor rår inte ens en dataprofessor från Yale på.

Vad är det frågan om?
Säger Hans-Erik "Geggan" Nordin i Ingen bor i skogen.

Vad är det frågan om, A L Kennedy?
Det var på A L Kennedys rekommendation jag köpte Portrait of an Addict as a Young Man av Bill Clegg och det var en väldigt dålig rekommendation.
En grabb som tycker synd som sig själv från page one. Snyft, snyft, stackars, stackars, offer och knark.
Sida upp och sida ner.
Jag bestämmer mig för att skriva ett argt brev till A L Kennedy och fråga vad det är frågan om, har hon inte läst Patient?
Ben Watts fantastiska skildring av hur han fick en sällsynt sjukdom och nästan strök med, Ben Watt från popduon Everything But The Girl.
Ingen som har läst Patient kan rekommendera en blaskigt skriven och självömkande fallstudie av en namedroppande narcissist.
Men A L Kennedy ingår väl i det allmänna sommarförfallet och har anammat vanföreställningen att människans hjärna och omdöme är det första som tar semester när sommaren bryter in.

(Anammat kanske är att ta i, men vad fan.)

Det blev lite fel på insidan av leopardboken, det står att jag debuterade med Damen, det brinner.
När det var Dvärgen Gustaf, 1977.
Där blev han bortglömd, lilla Dvärgen Gustaf.
Litteris et Artibus däremot, det är medaljen jag fick ur kungens hand.
Där är det alla rätt.

"Att läsa Bodil Malmsten är en ren glädje."
Det är inte jag som säger det, det är Ingalill Mosander i Aftonbladet den
17 juli 2010.
En liten bild på pocketboken och under bilden står det med stora bokstäver på rött att boken är OEMOTSTÅNDLIG.
Jag överväger att lämna in notisen för förstoring och beställa en bunt affischer och tapetsera arbetsrummet där jag sitter i lägenheten som jag hyr i andra hand.
Det är en mycket liten notis men för mig är den stor.

Faktainformation 1:
Det är Johan Pettersson som gör omslagen till Pocketförlagets utgåvor av mina böcker.
Faktainformation 2:
Pocketen på De från norr kommande leoparderna finns överallt där böcker säljs.

American Beauty.
Från 1999.
Med Kevin Spacey.
Anette Bening.
Och Chris Cooper.
Thora Birch och Mena Suvari.
Jag hade inte sett American Beauty.
Förrän nu.
Trodde inte att det gick att se en film där det kommer mörkröda rosenblad ur munnen på Kevin Spacey.
American Beauty är ny för mig.
Det är en ny film, ovanligt ny.
Nyare än det flesta filmer som kommit de senaste åren.

"I can´t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life."
Säger Kevin Spacey i rollen som Lester Burnham när han har skjutit sig och ser livet passera framför ögonen innan han dör.
"Jag kan inte känna annat än tacksamhet över vartenda ögonblick av mitt dumma lilla liv."
Man behöver inte skjuta sig.
Det räcker med att känna efter lite då och då.
Because.

Sedan några timmar har jag suttit och här på sidan försökt framföra en ursäkt till den franska internetservern Orange för att jag - bland världens alla ondskefulla internetleverantörer - har pekat ut just Orange som särskilt ondskefull.
Så går det när man grundar sina reaktioner på personlig erfarenhet i stället för att invänta global statistik.
Jag har försökt - och lyckats - beskriva hur jag efter mer än ett halvår med Telia fått perspektiv på internetleverantörsondskan.
Men varje gång jag har avslutat ett långt, vasst och välformulerat inlägg om helvetet med Telia, tar Teliaservern time out (eller vad det är som händer när uppkopplingen släpper och nätverket inte hittas fast inställningarna är rätt) varpå inlägget raderas och försvinner ut i cyberspace.
Detta parallellt med att jag fått en räkning på 5.200:- för Telia bredband när månadskostnaden ligger runt 450:-
Under den frustrerande period när jag försöker skriva inlägget och det raderas, kommer jag emellertid till insikt om att jag är helt fel ute.
Att tro att jag behöver be Orange om ursäkt är ännu en personlig, korttänkt och naiv reaktion från mig.
Orange och Telia - det är ingen skillnad, det är samma multinationella bolag - Orelia/Terange/ ett enda gigantiskt världsomspännande företag med monopol på hanteringen av internet, telefoni och digital-TV över hela universum i den form vi hittills känner det.

Läsa sakta.

Och läsa bra - ett bevis för att sommaren inte är en årstid reserverad för dåliga böcker och att sommarmänniskan inte bara är en korkad version av den vanliga, att hettan och ökentorkan inte är någon ursäkt för att läsa skräp.

Jag får lust att läsa den av AL Kennedy rekommenderade Portrait of an Addict as a Young Man av Bill Clegg. Mailar till Hedengrens bokhandel, utländska avdelningen för att beställa boken och framför samtidigt en önskan om regn. Svar kommer med vändande mail:
Jag kan tyvärr inte utlova något regn, men Portrait of an Addict as a Young Man har vi i alla fall. Det är en inbunden amerikansk utgåva som ligger på 275:-
Mvh
Johan

Nyheter, SvD fredag 16 juli 2010, Dödssjuk får inte ut pension.
Björne Sjökvist, skattedirektör på Skatteverket säger att praxis hittills varit väldigt restriktiv när det gäller att få dispens.
"Men är inte en dödlig sjukdom ett giltigt skäl för dispens?" frågar Sofia Ström på Svenska Dagbladet.
Björne Sjökvist:
"Spontant kan man tycka det men man måste ha hela bilden. Hur det här ska hanteras med ett eventuellt överklagande kommer vi att ta ställning till på måndag."

Tisdag den 20 juli 2010.
Skatteverket har beslutit sig för att inte överklaga, så kvinnan får sina pengar.

Det var tur, för nu börjar ju rötmånaden och man vet aldrig vad en upprörd medborgare kan ta sig till.

Sverker Olofsson, du ska va president.

Stieg Larsson - en tidigare inte utgiven novell om Lisbeth Salander, kort förklaring av kottke.org

Värt att leta fram lexikon för.

"Inte illa för en gammal medfaren veteran utan band."
Inte illa?
Inte illa!
Kris Kristofferson tackar för klappen på axeln.
Ungdom är övergående, men om dumheten består - och med den - åldersrasismen visar sig med tiden.

Finistère någon gång i mitten på 2000-talet, ur Sista boken från Finistère.

Värmebölja heter canicule här, la canicule.
En värmebölja som den här har Finistère aldrig haft, för första gången känner jag mig främmande här.
De infödda likaså.
Finistère ska vara fuktigt, dimma och duggregn - inte torrt och hett som en öken, en bakugn med öppen eld på den brännande hällen som den där min mormor bakade tunnbröd i byn där jag kommer ifrån.
Finistère ska vara vått och vilsamt, disigt och daggfriskt - det är Europas regnigaste region, det var därför jag flyttade hit.
Jag hatar sol.
Sol av bly, säger man här och så är det, en sol av bly vars blytunga strålar det inte går att komma undan.

Trädgården ser ut som ett svedjeland, gräsmattan osar bränt, det är som om en atombomb har slagit ner.
Mullvadarna håller sig i sina tunnlar, så djupt under jordskorpan som det går, det finns inte en enda mullvadshög.
Lagerhäcken rasslar, bladen rasar av bambun, rosornas torra knoppar faller med hårda små smällar mot marken.

Det bästa vore att asfaltera hela skiten, tänker jag.
Vackert väder, säger väderdamen på den lokala TV-stationen med en svepande rörelse över Finistère, vackert väder, beau temps, beau soleil.
Vackert väder. Något så fult. Himlen fult himmelsblå, klipporna fula, stigarna likaså. Fara för bränder i skog och mark.

Till och med havet är fult.

Ungefär ett halvår sedan, Soho, New York, jag fick se de lysande klänningarna i ett skyltfönster. Window-dressing... En ung kvinna som arrangerade de lysande klänningarna i fönstret såg mig ta bilden och log på ett yrkesstolt sätt.
I dag i värmeböljans Stockholm, jag orkar inte göra det jag måste, bara bläddra i New Yorker, där The Dress Lamp Tree av Tim Walker illustrerar veckans novell.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Fotbollshimlen över Stockholm söndagen 11 juli 2010.

Till skillnad från alla som klagade på kylan i vintras och som nu klagar på värmen har jag aldrig sagt ett ont ord om kylan, inte ens när det var som kallast, minus 20 i Stockholm dag efter dag.
Den här feta kvava hettan däremot, allt stannar av, tankarna koagulerar.
Ingenting blir gjort.
I söndagens Expressen - när jag och de mina avslöjas som kvällstidningsläsare säger vi alltid vi inte köper kvällstidningarna i vanliga fall. Men det gör vi och i söndagens nummer får jag se en bild på mig själv: ”What fresh hell is this?” tänker jag som Dorothy Parker. Men det är inget nytt helvete, ingen ny förnedring - bara ett korrekt litet citat från min blogg, www.finistere.se
Att bilden är mindre än ett av de nya frimärkena med svenska deckarförfattare och längst ut i marginalen för att en stor bild på bitterfittanbokens författare ska få plats är ingenting jag går och är bitter för. Bara lite ledsen för att jag inte tillhör bitterfitteförfattargenerationen men det är ju ingenting att göra åt. Jag kan lika litet bli bitterfitteförfattare som skriva deckare och omsätta 21,6 miljoner kronor som Liza Marklund.

Noterat om fotboll av Svenska Dagbladets kulturchef Stefan Eklund.
Matchen Holland - Spanien var gastkramande och hade man bara sluppit se de på ett kvinnoförnedrande och antikverat sätt leende skyltdockskvinnorna i konstiga flygvärdinneutstyrslar i bakgrunden under prisutdelningen hade det varit den bästa underhållning som tänkas kan i den bästa av alla världar.

Och i dag - måndag 12 juli - som ett brev på posten; ett brev i brevlådan från Cape Town, South Africa, en antologi tillägnad André Brink som jag medverkar i.

Enligt Bondepraktikan infaller rötmånaden i slutet av juli och fortsätter
in i augusti.
I slutet av juli var det, if you please.
Ur led är tiden, men snart kommer i alla fall den nya säsongen av Bonde söker fru.

Nya extraerbjudanden på Amazon.fr, jag går på det.
Igen.
Tar för givet att det är böcker till extrapris.
Och hamnar på sexlänken.
Igen.
Följden blir troligen den att jag hamnar i ett sexköparregister och blir uthängd på löpsedlarna utanför ICA där jag bor c/o.

Vad gäller Littorin finns det en stor fråga som ännu inte har fått sitt svar:
Har Sven Otto Littorin alltid pullovern på?

(Är det samma pullover som 2006? Pullovern som den sexsäljande kvinnan fyra år senare kände igen ministern på? Den nu avgångne och då - 2006 - ännu inte tillträdde ministern som av Aftonbladet - hur det än ligger till i verkligheten - anklagas för ett brott som - om han har begått det - vore preskriberat i dag.
Som om det inte räckte med att han satt där och lämnade ut sina barns namn för alla media i hela världen att haka på.)

En trädmördare eller flera.
Det är någon som dödar träd i Gröndal.
Någon eller några smyger omkring och knackar in giftampuller i träden längs stranden i Gröndal söder om Stockholm.
En lönn med ett tiotal borrhål där giftampuller tryckts in, en silverpoppel.
Björkar.
"Trädkramare har man hört talas om, men inte trädmördare", säger en solbadare på stranden i Gröndal.

Ur Sista boken från Finistère.
Jag älskar mina träd. Kunde jag ta dem med mig när jag lämnar Finistère skulle jag göra det, men det går ju inte.
Jag är lika djupt och varaktigt bunden till mina träd som någonsin François René de Chateaubriand, han med Minnen från andra sidan graven - Mémoires d´outre-tombe.
"Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier,sonetter och oden.
Jag känner dem alla till namnet som om de vore mina barn. De är min familj, jag har ingen annan och jag hoppas att jag ska vara nära dem när jag dör."

Ibland är det intressanta gäster i The Daily Show med Jon Stewart. Häromdagen var det Helen Mirren.
Det är inte Helen Mirren i The Daily Show på bilden, det är Robin Wright Penn i Cannes. Kvinna som kvinna, långklänning här, långklänning där.

Filmen som Helen Mirren gör reklam för i The Daily Show - regi Taylor Hackford, Helen Mirrens man - verkar inte omistlig, jag ser hellre om
I mördarens spår (Prime Suspect) där Helen Mirren gör ett av film- (TV-serie-)historiens starkaste - som man säger - kvinnoporträtt.
Att man säger "kvinnoporträtt" men ytterst sällan "mansporträtt" beror på feminismens dagliga nederlag.
Vem vet till exempel att texten till James Brown´s: It´s a man´s man´s man´s world är skriven av en kvinna, Betty Jean Newsome, och baserad på hennes observationer av förhållandet mellan könen?

Det bestående intrycket av Helen Mirren i The Daily Show är hennes händer, att Helen Mirren har så uppseendeväckande vackra händer.
Att ansiktet är slätt och ungdomligt beror på dyrt och välgjort restauraringsarbete men händerna?
Händer kan inte ansiktslyftas.
Men Helen Mirren har väl aldrig använt händerna till grovarbete, och om så vore haft förstånd nog att ha gummihandskar och aldrig försummat att smörja in händerna i geggiga krämer från Schweiz för att sedan sova med silkesvantar.

Själv har jag med åren fått min farfars händer, knotiga och med blåa ådror. Ibland när jag råkar titta ner på mina händer tror jag att det är farfar som sitter på min plats med sina möbelritar- och träsnidarhänder.
Han behöver dem i vilket fall inte själv längre.

I en intervju på fransk TV för några år sedan visade Catherine Deneuve upp sina händer, kraftiga väl använda händer med jord under naglarna. Trädgårdshänder som hon förvärvat genom gropgrävande, mullskyfflande, flyttande av träd och växter, knipsande med sekatörer och stenbumlingsspettande.

Helen Mirren har väl trädgårdsmästare där hon bor i Beverly Hills, Hollywood med sin Taylor Hackford. Hon gillar trädgårdstomtar samt att odla lök och hon har alltid haft en hemlig dröm om att trädgårdstomtarna skulle få liv på nätterna.
Det räcker inte med en trädgårdstomte:
"One gnome doesnt do it for me", säger Helen Mirren.
Det verkar som om när man väl slagit in på trädgårdstomtebanan duger det inte med en trädgårdstomte, då måste man ha hela sortimentet.

Det finns en anekdot om Lars von Trier - en fånig anekdot - om att det stod trädgårdstomtar utplacerade vid poolen utanför studion där Dancer in the Dark med Björk och Catherine Deneuve spelades in.
Trädgårdstomtarna skulle von Trier ha fått av en studiomogul i Hollywood, de hade sedan - enligt uppgift - använts som pisstomtar.
Genom att kissa på tomtarna skulle Lars von Trier ha uppfyllt sin dröm om att pissa på storkapitalet.
Att trädgårdstomtarna användes som pisstomtar visste inte Catherine Deneuve. Så när en av tomtarna hade ramlat ställde hon upp den igen och ingen sa någonting.
Lars von Trier tyckte väl att det var roligt.

Jag ville skriva om avsnitt 4 av Ingen bor i skogen, att det fortfarande är för litet Mikal. Bara några korta minuter med Mikalresonemang kring hur det skulle kunna bli om han bleve uppfostrad bland djur - ingen hågkomst av hur det är att tänka som en människa, inget språk, inget minne.
Bara Mikal, djurbarnet. Och att han senare kanske upptäcks i sitt djurhem: "Oj oj oj vilken mediacirkus."
Varpå han - i stället för att bli uppfostrad bland djur - blir uppfostrad av en vetenskapsmamma och en vetenskapspappa.
När Mikal pratar om vetenskapsmamman och vetenskapspappan i avsnitt 4 av Ingen bor i skogen ser han inte ut att tycka att det vore ett dåligt alternativ. Han har den där varma, tillitsfulla blicken som gör att man älskar honom så mycket.

Jag skulle just till att skriva ovanstående men så blev jag rädd.
Att skriva är att riskera vantolkning och förnedring, den som skriver får skylla sig själv; ger man sig i leken får man leken tåla men det gör inte jag.
Det dummaste man kan ta sig till när man har blivit vantolkad och förnedrad är försöka förklara sig. Förklaringar gör bara saken värre, större och mer sårande, ändå försöker den förnedrade alltid förklara sig.
Vilket betyder att förnedringen har nått sitt mål - i det här fallet att jag beter mig precis som den idiot jag framstår som i den här notisen i marginalen på en kultursida i DN den 5 juli.

Vad jag hade skrivit var:
"Det att jag inte alltid skriver lika mycket på denna plats.
Jag har faktiskt ett privatliv också.
Det finns faktiskt andra personer i mitt liv än de i Ingen bor i skogen."
Utan det lilla skämtet på slutet verkar det ju bara självupptaget och dumt så nu känner jag mig (om än på ett marginellt sätt) tilltvålad, näpst och satt på plats.
Utskämd.
Som när man försöker hinna med bussen på Valhallavägen och springer så fort det går i flip-flopsandaler som för varje steg är på vippen att ramla av.
Och det beror på bussförarens godtycke om man får åka med eller bli kvar.

Att stryka är lugnande, dels själva strykandet och dels bekräftelsen på att någonting som har varit skrynkligt kan bli slätt.
Allting känns möjligt när man stryker.
Att jag kommer att hitta någonstans att bo, att jag kan installera mig där, sätta upp mina tavlor.
Packa upp böckerna från flyttlådorna på vinden.
Att det är min diskmaskin som krånglar när den krånglar, mitt golv jag spiller på. Persiennen hakar upp sig, det är min persienn - jag behöver inte få panik för allt ansvar som det innebär att bo i andra hand.
Inte för att jag tänker börja vara vårdslös och hälla ut rödvin i soffan som Katla i förra Ingen bor i skogen, detta Ingen bor i skogen som jag är så glad över att det finns.

Inte för att byråkratin är bättre i Sverige.
Men i fredags fick jag fyra skrivelser från franska pensionsmyndigheten i det departement jag utflyttat från med krav på intyg om att jag lever, är född och bor, dokument jag redan efter timslång och tålig väntan hos Försäkringskassan i Stockholm har skickat.
När jag försöker ringa till den franska pensionsmyndigheten har den bytt nummer, den digitala hänvisningsrösten rabblar blixtsnabbt upp det nya numret, jag får ringa upp fem gånger innan jag får ihop det.
Fruktansvärd fransk syntmusik, fransk stjärna, fransk fyrkant i en halvtimme varpå jag kopplas till en hjälplös pensionsmyndighetstjänsteman som inte vet vad jag pratar om när jag ber att få tala med Madame Baudoin, undertecknerskan av de fyra skrivelserna från i fredags.
Den hjälplöse söker och söker, jag får bokstavera mitt obegripliga namn och gång på gång upprepa mitt nittonsiffriga franska sjukförsäkringsnummer - tio kronor i minuten under ännu halvtimmes tid varpå det visar sig att den hjälplöse sitter på franska pensionsmyndighetens kontor i Bordeaux och inte i Pays de la Loire utan möjlighet att koppla mig till departementet där mitt ärende hör hemma, det vill säga Pays de la Loire.
"Det är uppenbart", säger jag på den perfekta franska som kommer av sig själv när man är arg, "c´est évident", säger jag och fortsätter i skrikande ton med att den franska pensionsmyndigheten uppenbarligen inte har för avsikt att betala ut den franska pension på motsvarande runt 350 kronor i månaden före skatt som jag är berättigad till, varpå jag (som man fortfarande säger fast det ju handlar om en knapptryckning) lägger på och gör de yoga- andningsövningar som jag för 700 kronor i timmen tränat in hos den kognitiva terapeut som jag gått hos efter min flyttning från Pays de la Loire.

Så småningom lugnar jag ner mig och nu har jag dåligt samvete för min otäcka ton mot den hjälplöse representanten för franska pensionsmyndigheten där i Bordeaux.

I den tempererade världen förväntas människan bli idiot när sommaren kommer, grilla stora döda kött, se tonårsfilmer utan sex med vampyrer, läsa så kallade deckare - det är aldrig deckare, bara omständligt skrivna poliser med personliga problem - eller läsa Sveriges största bloggerska, 19 år: "Brösten, kinderna, hakan och läpparna. Jag ska göra en näsoperation också. Det är inte så mycket, Blondinbella har ju gjort fler."

Till och med den före detta mer seriösa morgontidningen i Stockholm, det är två dagar i sträck i början av juli, det är rubriker på helsidesartiklar, den ena en filmrecension, den andra om tv:
En skräpfilm att unna sig.

Även dålig tv är bra för hjärnan.

Så håller det på medan de högkulturella sitter med ryggen åt, inbördes mumlade sin Stagnelius:
"Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då?"

Det att jag inte alltid skriver lika mycket på denna plats.
Jag har faktiskt ett privatliv också.
Det finns faktiskt andra personer i mitt liv än de i
Ingen bor i skogen.

Enligt uppgift är nu Le Monde - en av världens bästa dagstidningar - räddad från nedläggningshotet.
Det är Pierre Bergé, änkling efter Yves Saint Laurent, även känd för att ha stött Ségolène Royal, som har köpt Le Monde tillsammans med
Xavier Niel, grundare av teleoperatören Free - den operatör som min franske granne bytte till när han som ende abonnent genom tiderna blev löst från kontraktet med Orange.
Samt Matthieu Pigasse, chef för investeringsbanken Lazard, som jag inte vet någonting om, utom att han är ägare till tidningen Les Inrocks, Les Inrockuptibles.

Jaha.
Nu har jag dåligt samvete för de andra som är med i Ingen bor i skogen.
Agneta, Jens Persson, Katla, Danne, Gustav och Lars Stenberg.
Att framhäva en medlem av en grupp - även om min grundläggande övertygelse är att gruppen i sig är ond och upphovet till allt ont, så fort fler än en människa samlas har man allt som behövs för ett inbördeskrig - ändå; tänk om mitt val av idol, Mikal Hjort, att framhävandet av en medlem i gruppen framför de andra blir skottet i Sarajevo för Klungan och Ingen bor i skogen.

Man kan inte tänka på allt hela tiden men man måste.

"Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa"

och sen spårar det ur.
Näcken, Twilight, vampyrer och zombies vart man ser, övernaturliga blodsugare och övernaturligt hjärtlösa spökfigurer att låta sig skrämmas av när redan det naturliga är så skrämmande som det kan bli.
Det är förstås därför som det övernaturliga har en sådan lockelse - naturen är nyckfull och farlig och framtiden vet ingen någonting om, det måste vara därför som det övernaturliga är mer inne än någonsin.
Men så länge jag inte har träffat någon som har minsta susning om hur man hanterar ens det naturliga så får det vara.
Vad kan väl en ensam människa göra åt någonting?
"Jag går å lägger mej jag."

Nyss var det frost.
Nu är det jasminer.

Något för den svenske före detta polischefen?
Själv har jag aldrig köpt annat än böcker genom Amazon.fr
Men ändå fick jag det här specialerbjudandet som jag lämnar över till bäst behövande utan att se mig om.

Tvärtom.
Humor är ju till nittionio procent sorg. Annars är det inte roligt.
Men
det var för lite Mikal i Ingen bor i skogen, del 3 av 5.
Jag förstår att det redan är inspelat och inte går att ändra, men Mikal ska inte vara sidekick och bollplank åt andra - i och för sig - bra Klunganmedlemmar.
Mikal behöver ha sitt eget utrymme, sin egen space.
Minst lika mycket space som till exempel Hans-Erik (Geggan) med sin stolthet över den till Stockholm utvandrade sonen och den ohanterliga sorgen över det -"jag går å lägger mej jag."

Jag skyller inte på tillfällig sinnesförvirring, sinnesförvirringen är permanent.
Inte nog med att jag tar på mig äran för bilden som Martin Giertz tagit, jag säger att det är blommor från Finistère när de nattlysande underbara Cosmos-blommorna är från Sverige och att jag påstår att det är midsommar när bilden är tagen i augusti.

Foto: Martin Giertz
Vad säger man?
Förlåt är alldeles för litet och gäller bara när man kan lova att ingenting liknande någonsin ska upprepas igen.

Nere på stan brukar jag säga.
Att jag har varit nere på stan, att man blir det.
Sedan brukar jag klaga på hur folk klär sig, hur de klär av sig i värmen - fläskkorvsfestival på Kungsgatan, brukar jag SMS:a till vänner i Vasastan.
I dag på eftermiddagen är det inte så.
Inga klagomål.
Folk får klä sig bäst de vill, jag ser till och med några - i alla fall en - som hanterar värmen med stil.

Vid busshållplatsen kommer jag i samspråk med en sympatisk dam, vi pratar ivrigt som om vi alltid känt varandra tills vi stiger på.
Men på bussen kommer vi ifrån varandra.
Inget avsked, inget ha en trevlig kväll, ha det bra.
Det känns snopet.
Som om varje möte måste ha sin förutbestämda form: Början först, mitten sen och sist slutet.
Som om någon har bestämt att ordningen: Början först, mitten sen och sist slutet är den ordning som ska och måste bestå?

Det var Godard, filmregissören, som kom på det:
En film måste ha en början, en mitt och ett slut.
Men inte nödvändigtvis i den ordningen.

Godard sa ingenting om att det kunde vara enbart mitt.
Men han pratade ju om filmerna, inte om livet som det pågår medan man väntar på en buss.