Här är texten som jag läser i radion fast minst fem minuter mer.
Här radioprogrammet för den som inte orkar läsa hela texten.
Om tiden är på min sida och livet kanske det blir en roman om Paul Anton Rye, jag vet redan mer honom än vad jag vet om dom flesta.
Lite Bach med Glenn Gould för att komma i stämning.

Vinterbarn – variationer på ett tema.

Paul Anton Rye går så fort och lätt som han alltid har gjort, hans fötter är varma, lätta som djurtassar, han fryser inte där han går under stjärnhimlen, han har aldrig frusit - det finns mer musik mellan himlen och jorden än någon kan hinna få en aning om - du dör medan du föds, så bråttom är det.

Han har inte kommit hem för att dö, han har aldrig varit här ifrån.
Dö, alla ska dö, alla dör oavbrutet hela tiden, mer eller mindre, förr eller senare, folk går omkring och dör i sina liv, att leva är att dö en smula, du dör medan du föds, medan du går i snön i dina dyra kängor, du dör barfota i sanden på Copacabana, du dör i stjärnljuset vid Kebnekajse, du går omkring och dör och det är fint, det är bra, det är döden som ger form åt det hela, alltihop musikaliskt komponerat, musiken från kraftledningsstolpe till kraftledningsstolpe, sången i telefontrådarna, mot stjärnorna och det är formfulländat, komprimerat som den hårdpackade snön på timmervägen.

Mamma, tänker Paul Anton där han går under stjärnhimlen och är gammal, att han inte sa mamma till Ingegärd Calice, det skulle hon ha tyckt om.
Det var Odd som höll på att föräldrarna skulle kallas vid förnamn, Odd Eigil eller bara Odd, Ingegärd eller Ingegärd Calice.
Att använda tilltal som mamma och pappa var ett borgerligt sätt att förhålla sig inom familjen, ett upprättande av felaktiga hierarkier, enligt hur Odd tolkade stalinismens familjebild.
Om andra kommunister i det röda länet där längst upp i norr också såg det så tog Odd inte reda på och inte Ingegärd Calice.
De var inte gruppmässiga på det sättet.
Höll sig för sig själva oppe på Tömret – timmertorpet för att timret från hyggena på skogen staplades där, de höll sig på Tömret och tur var det.

Tur att de bodde så högt ovan byn att något främmande inte hade vägarna förbi och hörde pojken spela på orgeln, tre år och pojken står vid orgeln och spelar som en hel organist, tur att det inte blev bekant och spritt över socknen att Paul Anton Rye var ett underbarn. Så att Ingegärd Calice fått klä ut honom i vit skjorta med liten fluga under hakan, sjömanskavaj med guldknappar, det hade blivit som med dem på andra sidan sjön som hade ett barn med vattenskalle.
Missfoster. Som sådana som visades upp i formalin förr i världen på kringresande tivolin.
Det värsta som kan hända ett barn är att bli utpekat, upptäckt, komma i Länstidningen och förvandlas till en påhittad bild.
Men tack vare isoleringen blir det inte så, Paul Anton Rye visste mycket tidigt att isolering är ett av de många överlevnadsverktyg han råkat bli född med.

Odd och Ingegerd Calice som satt honom till detta liv som han valt att älska så förbehållslöst.
För ett val är det, ett val som måste göras om varenda dag, ett val som närmar sig med barnmorskan i droskan för att det blivit dags för Paul Anton Rye att komma till världen en novembernatt när världen väntar krig.

Vara vinterbarn, springa på skaren som en vessla, lätt som en hermelin, en fågel med sina spår i notskrift.
Vinterbarn i kornsnön, rullar nerför källarbacken och skrattar.
Vinterbarn som gör änglar på snön.

Att det mest var flickor som gjorde änglarna på snön, än sen.
Vem ser de två små bröderna däruppe vid skogen, galonbyxor och jackor med kapuschong - hur de slänger sig baklänges och gör änglar på snön. Slår med vingarna, stilla, försiktigt så kornsnön inte ska komma in mellan vanten och ärmen och orsaka obehag.
Stjärnbilderna ovanför och änglavingarna på snön.
Och till och med Karl Ivan, lille Karl är glad.

Vinterbarn gillar inte våren, den våldsamma våren som bänder bort skaren och tar fram stenrösen, allting blir blött och tungt, bäcken svämmar över och Karl Ivan, lille Karl ramlar i, måste dras upp och sättas på tork vid spisen och sitta där och snyfta fast det är hans eget fel, en sådan blöt och blödig liten bror.
Januaribarnet Karl, lille Karl Ivan, som alltid ramlar i.

Paul Anton går under Vintergatan för att komma i kapp med föräldrarna, Odd och Ingegärd Calice.
De ska veta att han älskar dem, fast man inte säger så i det verkliga norr där man bygger slott av is och snölyktor som lyser upp hela Kebnekajse.

Kärlek är ingenting som man pratar om till vardags där Paul Anton kommer ifrån. Varken till vardags eller weekenden som i USA, I love you daddy, mommy, love you little brother, love love love tills det inte betyder mer än hej och inte ens det.
I´m proud of you, son. I love you.
Paul Anton är glad att han kommer från ett språkområde där den sortens klyschor inte är i bruk.

Det är aldrig mörkt här, det kan inte bli mörkt.
Det ser stjärnorna till.
Odd som tar honom i handen, lilla pojken och pappan ut på gården i sena kvällen, pappan som mumlar och pekar ut stjärnbilderna.
Som om nämnandet av namnen skulle få ordning på det orimliga trassel som livet är för Odd Eigil Rye, han rabblar dem som en besvärjelse, en böneramsa - Lyran, Draken, Svanen, Lilla Björnen, Polstjärnan, Cassiopeja, Andromeda, Karlavagnen, det är Stora Björnen, Lejonet, Lodjuret, Vintergatan, Stora Hunden, Orion.
Big bang.
Och det med att någon gud skulle ha varit med och skapat himlen och jorden och människan till sin avbild, nä gud är en jultomte för såna som inte vet bättre. Så ligger det till, Paul Anton.

Men Paul Anton, Paul Anton han marscherar till sin egen musik.
Musik, det är tid som människan har kontroll över, Paul Anton har alltid vetat det.
Att den enda kontroll över tiden som finns i ett människoliv, den enda ordningen i alltet är musiken och i den musiken går han på timmervägen i snögnistret.

Långa stora pappan och pojken, påpälsad som en liten björn ute på gårdsplanen, höga vallar av snö skottade mot stugväggen.
Odds plogande och skottande, timmervägen som gick förbi, de där tunga sjuhundra meterna från vägen att skotta varenda dag.
Snöplogen som kom och vände, det drev igen. Odd som skottade, påfarten som drev igen, gårdsplanen, Odd som skottar, det driver igen.
Pojken som hjälper till med sin lilla snöskyffel, han tycker det är roligt.
Man skottar och det driver igen.
Så ligger det till.
Det driver igen.
Paul Anton tycker att allting är roligt.
Det är inte som om han inte vet hur det är med lidandet, att lidandet ligger i mänsklighetens muskelminne – du har det i kroppen, kristallnätter och skyttegravar, alla de amputerade, de melankoliska som ser allting i svart, en sådan mörkerfödd liten bror.
Paul Anton med sina ackord, sina skalor, vad vet han om lidandet?
Allt han behöver veta.

En sak var klar från början, från det att Paul Anton visste att han var en pojke och att det fanns en livsform som kallades flickor – det var inte för honom.
En två tre fyr, han räknade innan han kunde räkna, men någon flicka, en fästmö att gifta sig och göra barn med fanns inte med i räkningen.
Han lekte lagård, körde med leksakslastbilen, lekte med ungarna i granngårdarna, lekte med Karl Ivan så gott det nu gick, Paul Anton var en vanlig pojke, normal.
Hómosexuell.

Ingegärd Calice förstod det av sig själv och så småningom Odd, inget väsen om det, det var som det var som det är.
Det är inte normalt med föräldrar som förstår den sortens sammanhang i en by som den Paul Anton kommer ifrån, det är så sällsynt att tills det händer skulle man ha kunnat slå vad om att det inte kan förekomma och Paul Anton som tog det för givet fast ingenting kunde vara mindre givet än det.
Så bortskämd är han, så gynnad av ödet.

Hur det hade blivit om inte orgeln hade stått där i salen?
Om inte om inte om.
Men där står den.
Och som det nu var blev det kantorn som kom för att Ingegärd Calice ringde, kantorn kom och lyssnade och visade och styrde in Paul Anton dit han redan visste att han var på väg.
Kantorns två stora vita öron som hörde vilken gåva Paul Anton hade fått, kantorns vördnad för gossens gåva.
Att kantorn inte själv hade gåvan betydde inte att han inte kunde värdera och förmera den; kantorn var född till musiklärare, till pedagog - han föddes till det i mötet med Paul Anton Rye.

Så blev Paul Anton pianist, över hela musikvärlden känd interpret av Beethoven, Händel, Gabriel Urbain Fauré och Johann Sebastian Bach, det var klart att det var interpret han blev, det roliga ordet interpret.
Interpret, interpret.
Uttolkare.
Som Odd var tolk åt ryssarna under kriget, som Ingegärd Calice var uttolkare av Odd för pojkarna, som hon tolkade och översatte och förklarade att kärleken som oftast varken syntes eller kändes, att den fanns där.
Förstå det Karl Ivan, lille Karl men det kunde han inte, en sån melankolisk och mörkerfödd liten bror.
Paul Anton förstod, han visste värdet med att vara uttolkare, inte skapare, kompositör.
Musik - det finns redan så det räcker och rinner över men finns inte pianisten går symfonierna för piano och orkester i graven samtidigt som dem som skapat dem, fanns inte organisten skulle Jesu bleibet meine Freude ha dött med Johann Sebastian Bach.

Paul Anton Rye älskar Bach.
Att djävulen skulle ha fått alla de bra låtarna, den som påstår det har aldrig hört Johann Sebastian Bach.
”Vad är det du spelar Paul Anton?”
”Jesu bleibet meine Freude.”
”Gud nåde och bevare oss väl”, säger Ingegärd Calice för att skämta och få Odd på gott humör, en sån optimist är Ingegärd Calice.

Varifrån det kom att Paul Anton valde glädjen, de generna - det måste varit från Ingegärd Calice och hennes behändiga självständighet.
Gjorde julkrubba fast Odd brusade upp om hymmel och hyckleri.
Låt honom brusa upp, han brusar upp och han brusar ner, Ingegärd Calice tog ett bärtråg och fyllde med grönmossa och grålavar, lade dit en spegel för Genesarets sjö, tre små gubbar i ullgarn, en krubba på lite halm och Jesusbarnet i plastelina med föräldrarna. Sjöng Gläns över sjö och strand fast Odd Eigil inte ville veta av några psalmer.
Ingegärd Calice sjöng rent och melodiskt - alla verserna med mått och stavelser, en två tre fyr, med räknandet dunk dunk dunk - det som kallas för rytm och som Paul Anton blev född med.

En lycklig människa, när blev det så löjligt, tänker Paul Anton.
Att vara så lyckligt trygg i sitt vita skinn, varken våldtagen eller svältande – att vara så lyckligt lottad och veta om det.
Och det ska vara löjeväckande.
Som om man inte kan ha det här jublet inom sig, som om en lycklig människa måste vara mentalt funktionshindrad, idiot eller bara allmänt dum.

Paul Anton går under stjärnorna svävande och lätt.
Du kan inte komma tillbaka till det som du aldrig har lämnat, du är den du är och du bär ditt hus vart du går, din snäcka av ljus och musik.
Du gör dig ett liv i städer, i lägenheter, hotellrum, Sydney, Buenos Aires, Zürich, Chicago, Paris, London, New York, du är det du gör, det du spelar.

Allting jag har önskat har jag fått, allting jag har velat göra har jag gjort, tänker Paul Anton.
Önskningarna alltid i samklang med möjligheten att infrias, aldrig bitter, besviken – disinganno – det betyder desillusionerad, det är en aria från ett oratorium av Händel, det är musik.

En lördag, det är en maj när Paul Anton är elva år arrangerar kantorn vårkonsert och bjuder dit en sångerska från kusten, en riktig operasångerska och med den mörkaste kvinnorösten, den som kallas för alt. Paul Anton vid orgeln med upptaktsackorden till Händels Il Trionfo del Tempo e del Disinganno som kantorn studerat in med honom.
Och sångerskan börjar sjunga och det blir en chock på hela Paul Antons system.
Rösten som matjord, som smör. Täckande, bördig, fertil, en röst som ett förebud, ett varsel om rösten hos Amélie, Amélie de la Garde Rosenberg, som kommer att bli hans bästa vän.

Den där lördagen i maj, Paul Anton spelar ackorden och sångerskan från kusten sjunger, det smälter ihop, rösten och orgeln, gränserna mellan sången och orgeln upphävs, det är skönt, sexuellt, det är vackert, enkelt, det är bra.
Musiken, jublet med den, extasen, heligheten utan att man är religiös, Händels oratorium Il Trionfo del Tempo e del Disinganno.
Tidens och besvikelsens triumf – att tiden och besvikelsen skulle triumfera, inte över Paul Anton Rye där han går under stjärnhimlen på snön.

Den märkvärdiga vänskapen.
Mer irrationell än kärleken, mer mystisk.
Kärleken är enkel, den söker sitt, kärleken söker vad den känner igen och i djupet av sig själv kan identifiera, kärleken dras till sig själv.
Att träffa den rätte – det är att träffa sig själv, sitt komplement.
Men vänskapen – vänskapen väljer, värderar och vet att den måste vårdas för att inte dö.
En vän kan inte bedra och komma tillbaks och bli förlåten i åtrå, en vän som bedrar är ingen vän och det är Amélie, det är Paul Anton, det är en vänskap som är bättre än kärlek, det är som kärlek, det är kärlek men utan att kroppen lägger sig i.

Amélie med sin Charles, sin trogne Charlie, sin äkta man, Amélie med alla sina älskare, alla sina krossade hjärtan strödda över jorden.
Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.

Alltid de där änglarna på snön.
Paul Anton i kapp med sin mamma, hon är i tjugosjuårsåldern med julkrubban och saffransbaket, Paul Anton vill sjunga ut det i molnet av gnistor från andedräkten - jag älskar dig mamma, Ingegärd Calice.
Jag älskar dig pappa, Odd Eigil Rye.
De måste få veta att han ser dem, att det inte är förgäves.
Förgäves?
Ja vad det nu heter.

Paul Anton Rye, han svävar så lätt, horisontellt, parallellt med fjällkedjan vid horisonten, de jämförelsevis fasta stjärnorna och protuberanserna, han mitt i universum, mitt i natten - solvindar som blåser på månen, där går han som med Karl Ivan, lille Karl med Amélie och de slänger sig baklänges jublande och snön tar emot dem.

Paul Anton under Odds stjärnhimmel, Ingegärd Calice i köket med saffransbaket och korinterna, kantorn, Bach, Paul Anton har allting, har alltid haft.
De tjänstvilliga händerna som har gjort sitt vid klaviaturerna, här ligger han och breder sina vida vingar uppåt försiktigt för att inte kornsnön ska komma innnanför rockärmen, han ligger på rygg under planetsystemen, en meteorsvärm lyser upp norra Europa, Paul Anton svävar i tideräkningens mångfald och räknar som alltid han har räknat – ett två tre fyr, ett, två - dunk dunk dunka dunk som hjärtrytmen, rytmiska slag som betyder att han lever, taktslag som håller ihop den lilla människokropp som han är med himlakropparna, symfonierna och etyderna, orgeln, kroppsmassans varma genomblödning av snön, blodkristallerna, en snöflinga i mängden, en ängel på snön.