det blev inget brev i juli. Juli torkade bort, försvann.
När jag kom tillbaks till Finistère efter mitt äventyrliga Stockholmsbesök hade det inte regnat en droppe på de fyra veckor jag varit borta. Så går det, jag borde ha varit här och vattnat. Dagarna efter att jag kom hem till min trädgård infördes vattningsförbud.
Gräsmattan var hård som cement, gråmelerad, lagerhäcken rasslade med gula vassa blad, inte ett enda av de hundratals blomsterfrön jag satt innan jag åkte hade kommit upp.
Jag hade planerat för en djungel och nu var det öken, jag blev så deprimerad att jag funderade på att dubblera dosen Cipramil. Men eftersom det tar några veckor innan den antidepressiva effekten kickar in så var juli ändå förlorat.
Och så blev jag sjuk. Febrig, dödstrött, vissen, konstig i magen, yr i huvudet. Jag orkade inte ens åka till stan och hyra dåliga filmer på DVD, inte minsta seriemördare, inte en enda polisjakt på hela juli.
Henry, en massmördare, som jag hade köpt i Stockholm, var inte för mig. Alldeles för realistisk, skådespelarna för bra, en känsla av sanning som jag inte söker när jag hyr massmördarfilmer på DVD i min lilla stad.
Där låg jag i skuggan bakom trädgårdsskjulet på en madrass och mådde dåligt.
Som tur är har jag helårsprenumeration på The New Yorker och kunde bland annat läsa nya noveller av J.M. Coetzee och Tobias Wolff – kom ihåg att jag rekommenderade Tobias Wolff här för en tid sedan. Den nya novellen, ”Awaiting Orders”, bevisar att jag rekommenderade rätt.
I The New Yorker läste jag också en lång recension av Cormac McCarthys senaste bok skriven av den briljante litteraturkritikern James Wood, inte att blanda ihop med skådespelaren James Woods. Jag läste artiklar av Seymour M. Hersh, krigskorrespondenten som var den förste att skriva om fängelset Abu Ghraib, jag läste en oändligt lång och oändligt intressant artikel om två kinesiska kapitalister, kändisar i Peking, ett ungt par med fantastiska framgångar i fastighetsbranschen. Artikeln heter ”The Turtles” – sköldpaddorna, vilket är vad kineserna kallar kineser som lagt grunden till sina karriärer utomlands men valt att vara verksamma i Kina.
Men mesta delen av juli orkade jag inte läsa, bara titta på skämtteckningarna. En föreställde några barn i en sandlåda, ett barn säger till ett annat: I have to stay together for the sake of my parents.
Nej nu måste jag ta itu med augusti.
Tack alla som hört av sig sedan sist, ni vet vilka ni är, jag har läst vartenda mail och tagit det till mig. Att jag inte orkat svara är oförlåtligt men nu ska bli nya tag.
