|
Enligt mitt svenska personnummer blir jag sextio det här året. Det märks på att jag drabbats av det ålderstecken som är att minnas sin barndom – precis som människor som är gamla på riktigt glömmer jag vad jag åt till frukost, men minns när jag tog mina första steg. Jag minns min första film, den om tandtrollen Karius och Baktus och jag minns min första kyss. Boken heter Mitt första liv, jag har gjort en uppdelning upp på tre: 1/ Mitt första liv – från befruktningen och fram till tjugo. 2/ Mitt andra liv – från tjugo till femtio. 3/ Mitt tredje liv – för evigt. Boken om mitt tredje liv finns redan och heter Priset på vatten i Finistère. (Det finns inga personnummer i Finistère.) Mitt första liv handlar om min för varje dag allt mer fantastiska barndom i en by i mellersta Norrlands fjälltrakter och om min ungdom i London och Vällingby. I kapitlet Ångermannagatan berättar jag om mitt livs, än i dag, värsta upplevelse. Det var inte när jag vid sjutton års ålder var på vippen att dö – jag dog ju inte bevisligen – mitt livs värsta upplevelse var värre än döden, mycket värre. Mitt första liv är illustrerad med teckningar och fotografier. En gång studerade jag keramik på Konstfack men när läraren sa att min lermugg såg ut som en yllemössa gick jag över till bildkonsten. Först på Idun Lovéns målarskola och sedan på Konstakademien. Det säger jag för att den som inte tycker om teckningarna i boken ska veta att den tycker fel. Fotografierna i Mitt första liv är tagna ur mina familjealbum, de är dokument från en tid som lever kvar så länge jag gör det, för alltid. Att jag skulle dö är lika otänkbart som att jag blir sextio, det faller på sin egen orimlighet. |
